Nu ska vi tala socker. Smör. Lågmälda röster. Kakfat. Inklippsbilder på får. Dags för The Great British Bake off!
Lyssna bara på namnet. Framkallar inte det en ljuvlig bild? Ser ni inte stora hattar, kostymfilmsgröna gräsmattor, miss Marplar, clotted cream-bredda scones och bord med vita dukar framför er? Högar av pajer, muffins och kakor, upplagda på trevåningsfat? Och bakom dem bagarna själva, stolta men blygsamma, precis som gamle herr William Molesley i Downton Abbey-avsnittet med blomtävlingen? The Great British Bake Off ger oss helt enkelt den bilden av England som vi vill ha.
Här är världens elände långt borta. Farorna som hotar är av ett annat och mer hanterbart slag. »If it’s not sealed, the pie could leak…and ruin it’s appearence« varnar sådan där härligt BBC-skolad speakerröst, med ödesmättat pianoklink i bakgrunden.
Men tro inte serien saknar förmågan att skapa rubriker! I The Guardian löd en rubrik förrförra veckan: »After Bingate – The Great British Bake Off keeps calm and carries on«.
»Bingate« syftar på krisen i avsnittet »Efterrätter« då en frustrerad (med Bake Off-mått mätt, var ju fortfarande mycket tystlåten och behärskad) deltagare valde att skjutsa ner sin glasstårta i soptunnan istället för att presentera den för domarna, och därför åkte ut.
Det kan låta odramatiskt – är det det största som hänt i seriens historia liksom. Men serien är spännande! Det är så mycket som kan gå helt tokigt, det handlar om kemi och fysik, gradantal, sekunder i ugn, antal gram bakpulver, risken att misslyckas kapitalt känns så mycket större med bakning än med matlagning. Som tittare kan man också enklare se om något är bränt, har läckt, inte jäst, inte kommer ut ur formen.
Möjligen trillar en diskret tår nedför en kind då sockerkakan blivit för torr.
Men framför allt är det nästan terapeutiskt att titta på. Inte bara långt bort fram den vanliga världens elände. Det är också långt från framgastande bitch-anklagelser och hets-klippning som är så vanliga i (amerikanska) realityprogram. Möjligen trillar en diskret tår nedför en kind då sockerkakan blivit för torr. Här håller man brittiskt känslorna i schack, som min favorit från säsong 3, äldre mannen Brendan påpekade: »the one who can keep their emotions in check is the one who is going to win«.
Programmet leds av Mel Giedroyc och min favoritprogramledare, Sue Perkins, som även gjorde Supersizers (Historieätarnas urspungsformat) . The Great British Bake Off påminner en del om detta program – Sue och Mel gör reportage i varje avsnitt där de träffar mathistoriker som berättar om ursprunget till allt från Londons ålpajer till Cornwalls snäckkakor.
Kakor med honungsfyllning, cupcakes med rosenvattenglasyr och de mer matiga pajerna med sina njurar och annat äcklopäcklo-brittiskt.
Apropå ålpaj. Inte så sällan verkar deltagarna baka ihop rent ut sagt vidriga grejer, och apropå Historieätarna hade jag inte höjt ett ögonbryn om en del av bakverken hade hört hemma på 1500-talet – kakor med honungsfyllning, cupcakes med rosenvattenglasyr eller de mer matiga pajerna med sina njurar och annat äcklopäcklo-brittiskt.
Men mitt i sockret hittar vi absolut sälta, Sue Perkins förstås, men även i form av den svårflörtade bagaren Paul Hollywood. »Beware of the wrath of the silver fox!« varnar Sue när denne petige kakmästare med det vackert gråsprängda håret undersöker en undermålig muffin.
Den andra domaren går under det ljuvliga namnet Mary Berry, och är en vithårig blommigt klädd liten kokboksförfattande dam. Medan Paul »Silver Fox« Hollywood oftast håller berömmet till ett minimum, ett torrt »I don’t mind that.« så är Mary Berry en uppmuntrande sötnos som talar om när något varit fantastiskt och pikar Paul för att han snålar så med lovord.
Vi är nu inne på säsong 5, och om jag ska komma med en liten invändning så är det att utmaningarna börjar bli lite väl krångliga och krystade nu. Varje avsnitt har ett tema: paj, bröd, tårta och så vidare. För att inte upprepa exakt samma recept måste det vara nya utmaningar, vilket börjar leda till bisarrt svåra uppdrag: Att skapa en scen av kex eller trevåningars-torn av paj.
Senaste avsnittet, »Tårta«, hade lite vagt skandinaviskt tema, och visst är det enormt löjligt men jag kände ändå ett stygn av förtjusning och stolthet när Mary Berrys tekniska utmaning var att baka en svensk »Prin-sesse-taurte« som Mel så gulligt uttalade det.
»In Sweden they have it for all sorts of celebration!« meddelar Mary och när Paul smakar och förtjust säger: »Hahaha, oh that’s everything I like in a cake!« ja då ryser jag nästan av stolthet!
Programmet är i vilket fall en dundersuccé. Inte bara är formatet exporterat ut i världen (förlåt, men jag har faktiskt varit noll sugen på att se Hela Sverige Bakar) utan har satt i gång en hel bak-boom i England. Om deltagarna får i uppdrag att i den tekniska utmaningen baka Marys körsbärskaka, ja då blir det rusning efter konserverade körsbär på affärshyllorna. Bake Off-klubbar har startats, eftersnack-program går på engelsk tv, Mary, Paul och deltagarna är superstjärnor.
Det är en annan sak jag tycker mycket om: det är inte frågan om superextroverta realitystjärnor, utan många är ganska blyga och rodnar långt ner på halsen varje gång de får en fråga. Den här säsongen gillar jag bäst den rekordunga Martha (17 år! Hur är det ens möjligt att vara så duktig?) och den blygsamme byggaren Richard med sin mjuka röst och eviga lilla penna bakom örat.
The Great British Bake Off har tidigare visats på Sjuan i Sverige. Femte säsongen visas just nu på BBC.