Martin: I morgon avgörs Sveriges framtid! Valet står för dörren, och diverse vakor är att vänta, inte minst på tv. Information av alla möjliga och omöjliga slag kommer att välla över oss, spekulationer och statistik och meningslösa vox populi likaså. Om man inte redan är proppmätt av alla debatter, artiklar och affekterade inlägg på sociala medier kanske man borde ladda inför vakan med att kolla på lite tv och film med valtema? Lite som med Oscarsgalan, att man försöker se så många nominerade filmer som möjligt inför, för att vara lite mer på hugget. Nu är inte jag en fullfjädrad wonk men jag kommer självklart sitta klistrad vid åtminstone två, tre skärmar och med spänning följa resultatet under hela söndagskvällen. Kanske ägnar jag även resten av dagen åt att komma i rätt stämning med lite film? Hur brukar du göra? Hur engagerad är du i år? Don't tell me: soffliggare?
När det gäller film så finns det ju en uppsjö rullar med politiskt tema, men något färre med renodlat valtema. De inkluderar dock några av mina absoluta favoriter, till exempel Tim Robbins mästerliga mockumentär Bob Roberts (1992), om en riktig slemmig finansman/folksångare (!) som försöker bli vald till republikansk senator och som inte skyr några medel för att nå sina mål. Det är en fantastisk film, otroligt rolig, välspelad, konspiratorisk och ohyggligt arg – arg över det politiska systemet, korruptionen, skenheligheten. Den känns minst lika aktuell i dag som när den kom.
Eller varför inte Michael Ritchies The Candidate (1972), som jag tycker är fenomenal – en av de bästa skildringarna av hur idealism i slutändan alltid får ge vika för pragmatism, med en perfekt Robert Redford i huvudrollen som lite blåögd karismatisk demokrat som av alla tippas göra en kometkarriär inom politiken. En annan film som jag älskar är Election (1999) – alltjämt Alexander Paynes bästa film – som i allra högsta grad handlar om politisk manipulation och fult rävspel, dock på en annan arena än rikspolitikens: nämligen high school. Reese Witherspoon har väl aldrig varit bättre än här? (Peakade tidigt med andra ord!)
Bob Roberts är en fantastisk film, otroligt rolig, välspelad och ohyggligt arg – arg över det politiska systemet, korruptionen, skenheligheten. Den känns minst lika aktuell i dag som när den kom.
Per: Kan bara hålla med om Election, en fantastisk film. Witherspoon är fenomenal, men jag vill också lyfta fram Matthew Broderick som även han gör sin kanske bästa roll (Ferris Bueller får förlåta) som alltmer plågad och, som vi kanske skulle sagt i dag, Kränkt Vit Man. En av 1990-talets bästa filmer! Och när vi ändå är inne på high school måste jag nämna Napoleon Dynamite (2004) som ju kulminerar i ett val, där Napoleon försöker agera spin doctor åt sin fjunmuschige vän Pedro som vill bli klasspresident, i envig mot den onåbara WASP-drottningen Summer Wheatley. En kampanj som kulminerar i Napoleons aviga Jamiroquai-dans i aulan inför hela skolan. (Jag har inte sett om filmen sen det begav sig och kan tänka mig att den inte åldrats väl, men då var det komedi-guld.)
Maktens män (The Ides of March, 2011) är också en favorit, med George Clooney som hal guvernör som kampanjar för att bli Demokraternas presidentkandidat, och Ryan Gosling som idealistisk valarbetare. Idealistisk i början ska sägas, innan han dras ner i det samvetslösa och genomkorrupta systemet och säljer ut sin själ. En tät thriller med en ytterst smarrig cast: Paul Giamatti och Philip Seymour Hoffman som rivaliserande spin doctors, mumma!
En tät thriller med en ytterst smarrig cast: Paul Giamatti och Philip Seymour Hoffman som rivaliserande spin doctors, mumma!
Vi bör såklart nämna Barry Levinsons Wag the Dog (1997) också. En pilsk president trasslar in sig i en sexskandal kort före valet, och hans rutinerade stab med Robert De Niro i spetsen plockar in en Hollywood-veteran (Dustin Hoffman) för att iscensätta ett fejkat krig mot Albanien för att skifta medias fokus från snusk till terroristbekämpning. En film som hade premiär bara veckor innan Clinton ställdes till svars för Monica Lewinsky-affären... och mitt i »Zippergate« beordrade Clinton attacker mot Afghanistan och Sudan för att utplåna misstänkta terrorister. Life imitates art och tvärtom.
Men om vi pratar politiska filmer i allmänhet är min absoluta favorit Alla presidentens män, Pakulas klassiker från 1976 om hur Washington Post-journalisterna Bernstein och Woodward (Hoffman och Redford) avslöjade Watergate-affären och fick Nixon på fall. Journalistromantiken firar triumfer, och filmen är oavbrutet rafflande, trots att en stor del av den skildrar snustorra aktiviteter som telefonsamtal och arkivbläddring. Den kan jag se hur många gånger som helst.
Det är ju ganska talande att vi bara listar amerikanska filmer ovan. Kan förstås bero på att det är mer tunnsått med europeiska (och sannerligen svenska) filmer på valtema, men också på att det svenska valet är så förbenat boring jämfört med de mer sexiga, amerikanska valkampanjerna, i alla fall som de är skildrade på film och tv. Jag blir mest generad när jag tittar på de svenska debatterna och utfrågningarna och måste snabbt byta kanal. Känner redan en ennui över valet, innan det ens ägt rum. Men soffliggare: no way! Jag har redan förtidsröstat. En hederssak! Söndagen kommer jag ägna åt att ha ont i magen inför vakan. Hur gör du?
Martin: Jag har också förtidsröstat! Gillar förvisso det högtidliga med att rösta på valdagen, klä sig söndagsfint och gå till vallokalen, köa och göra sin medborgerliga plikt. Men det var god stämning på stadshuset i Malmö häromdagen också.
Ja, tradigt det här med den amerikanska dominansen. Men vad göra när utbudet ser ut som det gör? Jag såg visserligen aldrig den romantiska komedin Fyra år till (2010), där Björn Kjellman spelar en folkpartiledare som förälskar sig i en politiker från oppositionen (den går för övrigt på SVT1 ikväll), men har svårt att komma på fler svenska exempel, och har dålig koll på dylika filmer från andra delar av världen – TVdags-läsarna får gärna tipsa i kommentarsfältet.
Apropå Clinton förresten så är ju även Spelets regler (Primary Colors, 1998), med John Travolta och Emma Thompson som illa maskerade Bill och Hillary på väg mot Vita huset, väldigt underhållande. Det är en riktigt snaskig historia, regisserad av veteranen Mike Nichols. En av Travoltas få riktigt bra rolltolkningar, och han får bra support av såväl Thompson som Kathy Bates och Billy Bob Thornton.
Helt omistlig i dokumentärgenren är även Robert Drews klassiker Primary, om John F Kennedys primärval 1960, och dess moderna motsvarighet, The War Room (1993), om Clintons presidentkampanj 1992.
När det gäller dokumentärer är jag svag för Street Fight (2005), om den pigga och progressiva Cory Booker som bestämt sig för att utmana status quo i Newark, New Jersey, och ställer upp i borgmästarvalet där. En alldeles utmärkt film som behandlar saker som cementerade etablissemang, korruption, småstadspolitik och en massa annat. Booker är numera en av New Jerseys senatorer och ett medialt fenomen – det är intressant att följa hans färd upp mot maktens finrum här. Helt omistlig i dokumentärgenren är såklart även Robert Drews klassiker Primary, om John F Kennedys primärval 1960 (för komplettister rekommenderar jag också på-sätt-och-vis-uppföljaren Crisis från 1964), och dess moderna motsvarighet, The War Room (1993), om Clintons presidentkampanj 1992.
Sedan finns det ju en massa andra bra filmer där ett val eller en politiker används som ram, fond eller till och med MacGuffin, alltifrån Robert Altmans Nashville (1975) till The Manchurian Candidate (1962).
Och apropå Altman så kan vi glida över till TV här. Altmans mockumentär Tanner '88 gjordes som en miniserie i fyra delar för HBO, och handlar om den fiktiva politikern Jack Tanner som försöker bli demokraternas presidentkandidat 1988. En uppenbar inspirationskälla för Tim Robbins när han gjorde Bob Roberts ett par år senare. Jag är även förtjust i Steven Soderberghs redan lite bortglömda K Street, ett politiskt drama i tio delar för HBO om lobbyister och politiker i Washington DC, gjord på ett lite vérité-aktigt sätt i autentiska miljöer, mycket improvisation och massor av cameos från riktiga politiker. Roger Guenveur Smith, som kanske är mest känd som Smiley i Spike Lees Do the Right Thing, gör sitt livs roll som en skrupelfri, hal operatör med dunkla mål.
När det gäller skildringar av politikens vardag är det naturligtvis tjänstefel att inte ta upp The West Wing och The Thick of It, två utomordentliga serier som är sina diametrala motsatser på så många sätt! Jag beundrar dem bägge, men The Thick of It håller jag nog högre ändå – nu har jag inte sett om The West Wing på länge men jag misstänker att dess pampiga, idealiserande storvulenhet inte imponerar på mig lika mycket i dag. Då föredrar jag den gråa, dysfunktionella, inkompetenta realpolitiken i The Thick of It, komplett med Malcolm Tuckers giftiga repliker och allas gränslöst cyniska ränksmideri.
In the Loop är en strålande satir, fullpepprad med bloddrypande oneliners, de flesta ur Capaldis magnifikt grova mun
Per: Ja, The Thick of It är härlig. Och i samma veva måste vi såklart nämna spinoff-filmen In the Loop (2009), liksom serien skriven av geniet Armando Iannucci. USA:s president och Storbritanniens premiärminister är sugna på att starta gemensamt krig i Mellanöstern, och Malcolm Tucker (lysande spelad av Peter Capaldi) och hans stab, tillsammans med sina amerikanska motsvarigheter, ägnar sig åt uppskruvad damage control. En strålande satir, fullpepprad med bloddrypande oneliners, de flesta ur Capaldis magnifikt grova mun, och med fina birollsinsatser av James Gandolfini och Steve Coogan.
The West Wing, pampig och idealiserande? Jamen det är ju därför den är så satans bra! Jed Bartlett är den mysliberale och kloke presidenten alla vi européer bara kan drömma om. Jag har inte sett om serien sen det begav sig, men jag är säker på att jag fortfarande kommer att älska varje sekund. Jag tyckte till och med att den orättvist dissade finalsäsongen, med presidentkandidatracet mellan Alan Alda och Jimmy Smits, var vrålbra.
Du kanske föredrar The West Wings ondskefulla tvillingbrorsa House of Cards? Kevin Spacey i demonisk toppform som den heltigenom samvetslöse Francis Underwood. (Det ryktas förresten att TVdags head honcho Kjell Häglund skaffat en exakt likadan roddmaskin som Spacey har i källaren, och ägnar kvällarna i Nackavillan åt att motionera framför plasmateven... fan tro't.) Väntan på säsong tre, som kommer i februari sägs det, känns hursomhelst smått olidlig just nu.
Martin: Jag har inte sett en ynka sekund av House of Cards! Och jag är inte så värst intresserad heller, i ärlighetens namn. Förresten så kanske jag skippar all seriös uppladdning inför valet och istället tittar på Campaign, Stella-avsnittet i vilket Michael Showalter och Michael Ian Black kampanjar om att bli ny bostadsrättsordförande och förvandlar ett enkelt föreningsärende till en Sorkin-osande valcirkus. Lite avkopplande verklighetsflykt är kanske det som behövs i den här spännande valspurten.
På söndag är det val till riksdagen, kommun- och landstingsfullmäktige i Sverige. De länkade filmtitlarna finns att strömma.