Någon gång under andra halvan av 1990-talet gav skivbolaget Warner mig i uppdrag att skriva booklet-texten till deras »stora Beppe-box«. Genast började jag ju fantisera om vilka låtar som bara måste komma med, och i synnerhet väcktes drömmen om att äntligen få uppleva Lasse Färnlöfs och Povel Ramels musik till Beppes tv-musikal Fantasimissimo, som jag trots min pardonlösa Beppe Wolgers-fanatism aldrig hade hört av det banala skälet att den sändes på Sveriges Television 1967, som en del av en tv-vaka inför högertrafikomläggningen, och därefter aldrig repriserats (förutom en gång i Arne Weises Minnenas television) eller getts ut på skiva.
Det stora, svarta hålet i svensk popkultur, avsaknaden av Beppes samlade musikaliska gärning, blir lite mindre i dag när Fantasimissimo blir tillgänglig igen.
Men det blev ingen stor cd-box. En introducerande Beppe-text skrev jag ändå, i form av förordet till Beppes samlade memoarer (vilket vi publicerade en ny, kompletterad och slutreviderad version av här på TVdags i juli).
Det stora, svarta hålet i svensk popkultur, avsaknaden av Beppes samlade musikaliska gärning, finns kvar än i dag. Visserligen släppte Bonnier Amigo en Beppe-CD 2005 som spillror av ett en gång så storslaget projekt. Alla skivans 17 spår är lysande, förstås, men urvalet bestod av samma gamla självklarheter med Monica Zetterlund och Olle Adolphson en gång, några malplacerade sketchklassiker och min absoluta Monica Z-favorit med Beppe-text, En gång i Stockholm, blott representerad av The Real Groups nyinspelning.
Vad vi behövde var ju snarare en samling som kastade ett större strålkastarljus som nådde runt Beppes hela musikalisk-lyriska kroppshydda, och täckte in mer sällan hörd svensk pophistoria som Sylvia Vrethammars Jag är kvinna, Alice Babs Okända djur, Grynet Molvigs Förtroende, Wenche Myhres Jingeling tingeling, Towa Carsons Morgon middag kväll, Gerd Hagmans Hösthumla, Lill Lindfors Sista bluesen, Simon Brehms Min bas och jag, Hep Stars Svart-vit calypso, Ann-Kristin Hedmarks Åh ett sånt regn, Lena Anderssons Barn, Ulla Sjöbloms Då cirkusen lämnade stan, Britt-Inger Dreilicks Det känns så skönt, Lily Berglunds Du måste inte va' så snäll, Ann-Louise Hansons Bommat och stängt och Sonya Hedenbratts Livet på en kabaré…
Och så något från Fantasimissimo, då!
Monica Zetterlund i Fantasimissimo.
Ty äntligen är den tillgänglig igen, via Öppet Arkiv (och TVdags Play, såklart) – den närmast mytiska »familjemusikalen« som Beppe Wolgers skrev för SVT 1967, med urskön musik av Lasse Färnlöf och Povel Ramel och ett storymässigt meta-upplägg som funkar lika bra för både vuxna och barn, och oavsett om man söker hipsterkickar, går i gång på att få höra Beppe säga saker som »det här är ju störtläbbigt!« eller vill ha en timmes överraskande samtida skoj med barnen.
Själv får jag bara inte nog av musiken – cool så in i helvete! Och humorn – jag blir gråtfärdig av nostalgi inför en tid då »lattjo« var både vuxen- och barnbegrepp, då gränserna flöt så fritt mellan generationer och kreativa uttryck.
I rollerna som mamman och pappan ser vi Catrin Westerlund och Beppe själv, samt i övriga roller bland andra Povel Ramel, Nannie Porres, Lena Hansson, Monica Zetterlund, Lars Ekborg och Sune Mangs.