Innehåller spoilers för How I Met Your Mother, säsong 9.
Det är en väldokumenterad sanning att How I Met Your Mother i många avseenden härmat Vänner. Den här Buzzfeed-artikeln listar de viktigaste likheterna (vissa måste vara medvetna blinkningar från HIMYM:s sida... tex tjejen-som-blir-dumpad-på-sin-födelsedag?) Passande då att de när det var dags för avslutningssäsong gjorde exakt samma fel som föregångaren.
Det var klart redan innan men det blir smärtsamt tydligt när man ser det alternativa slutet, som nu ska ha kommit ut. Ett slut där Barney och Robin gifter sig (och inte skiljer sig) och där Ted träffar mamman (som inte dör). Om det är det officiella alternativa slutet eller inte spelar mindre roll, det är ett otvetydigt bättre slut.
Att Ross och Rachel förenades i Vänner betyder inte att HIMYM-fansen kräver ett slut med Ted och Robin – bara för att det var där det började.
Problemen med originalslutet har Hynek Pallas redan dissekerat här på ett förträffligt sätt. Det kan sammanfattas i ett ord: underskattning. De underskattade tittarnas känslomässiga anknytning till rollfigurer och relationer, underskattade deras förmåga att acceptera nya parkonstellationer, underskattade betydelsen av proportion mellan uppbyggnad och upplösning i en berättelsebåge. Precis som Vänner gjorde, om än inte lika grovt. Låt mig påminna er:
Vänner borde ha avslutats tidigare, men när man ville mjölka det sista ur sin kassako behövdes något dramatiskt att hänga upp ytterligare någon säsong på. Svaret var: ett triangeldrama. Där lades grunden till Ross/Rachel/Joey-storylinen som jag räknar som seriens största haveri. Av två anledningar:
- Orubbligheten i Ross/Rachel-dynamiken.
- Joeys karaktärsutveckling.
Alla visste vad som skulle hända med Ross och Rachel. Tittarna, manusförfattarna, skådespelarna, jag lovar att om du väckte en risodlare i Bangladesh mitt i natten och frågade »Ross och Rachel?« så skulle hen mumla »Klart att de blir ihop igen, finns ingen chans till något annat slut«. Drar man ut på en will-they-won't-they i tio år – dessutom ett av de mest älskade paren genom tiderna – så vill det till att fansen blir tillfredsställda i slutet. Så för att skapa någon som helst spänning på vägen behövdes ett reellt hot, någon som Rachel, och tittarna, redan var emotionellt investerade i: Joey.
Tänk nu på rollfiguren Joeys resa. Han introduceras som en endimensionell och egentligen ganska osympatisk person. En ytlig brudjagare vars enfaldighet gör honom komisk. Man accepterar honom av två skäl: den där träskalligheten som får honom att kännas harmlös och den okuvliga lojalitet han visar sina vänner. Först och främst grabbarna, men efterhand även den kvinnliga trion. Det känns troligt att han aldrig haft tjejkompisar förut och de ständigt djupnande relationerna med Rachel, Monica och Phoebe får honom att mogna ur den ganska empatilösa figur han började som. Minns till exempel hur han när Phoebe är gravid och får köttcravings blir tillfällig vegetarian för att hon ska få äta alla hans kossor. En av mina favoritvänskapshandlingar på tv. Men hans relation till Rachel blir än mer speciell och när manusförfattarna låter honom falla för henne är det en helt logisk utveckling. Helt plötsligt är han nära en kvinna på ett sätt han aldrig varit förut, helt plötsligt älskar han på ett sätt han inte älskat förut, helt plötsligt inser han att han är kär på riktigt för första gången i sitt liv.
Jag minns chocken när avsnitt efter avsnitt utforskade Joeys realisation av Rachel som sin livs kärlek, och hur övertygande serieskaparna pekade på att de egentligen var en mycket rimligare matchning än Ross och Rachel. Jag kunde inte begripa hur de skulle komma ur det vävda relationsnätet med värdigheten i behåll. Rachel och Joey kunde ju inte sluta tillsammans. Det var omöjligt. Eller? Visst, Ross och Rachel hade inte haft en relation på typ åtta år. De hade i de närmaste inga gemensamma intressen. Och de hade en massa trassel i bagaget som ställt till det för dem förut. Men att låta dem stanna i en varm och platonisk föräldrarelation? Beröva fansen på det romantiska Ross/Rachel-slutet? Skulle de våga?
Nej, det gjorde de naturligtvis inte.
Resultatet: en lång berättelsebåge pyspunkar i en scen där Joey inte får upp Rachels behå (!) vilket de kommer fram till beror på en mental spärr (!!) eftersom de nog passar bättre som kompisar ändå (!!!). Och sen är det inte mer med det. Alla är nöjda och glada. Kanske är det ett mått på hur omärkligt man växte samman med den här serien under några viktiga år i livet men jag blir en smula vansinnig när jag tänker på nonchalansen och idiotin i den manuslösningen. Jag ville också se Ross och Rachel sluta tillsammans, men via en så förolämpande omväg? Den totala misshandeln av rollfiguren Joey fortsatte sedan i spin-offen, där han verkade ha retarderat ytterligare tio år i känslomässig utveckling. Men det är en annan historia.
Vänner-slutet är ändå sju resor bättre än HIMYM-slutet. Missförstå mig inte: på ett sätt kan jag uppskatta tanken bakom det senare. Det är en smula outside-the-box att inkludera skilsmässor och dödsfall i en romantisk komedifinal. Jag gillar realismen och krassheten i det. Men då kan man inte underskatta sina tittare. Man kan inte låta folk investera sig känslomässigt i åratal i karaktärer och relationer för att sedan rasera alltihop på fem minuter. Att Ross och Rachel förenades i Vänner betyder inte att HIMYM-fansen kräver ett slut med Ted och Robin – bara för att det var där det började.
Kom igen, vi är smartare än så.
Vilket slut föredrar du?