För ett par veckor sedan visade BFI Sam Peckinpahs Det vilda gänget från 1969 i en filmserie om regissörer och deras influenser. Kathryn Bigelow – Zero Dark Thirty, Hurt Locker, Point Break – valde Det vilda gänget och Mean Streets, filmer som »took all my semiotic deconstructivist saturation and torched it«. Well put får man säga.
Bigelow är inte ensam om det. Många är de regissörer som sedan 1969 suttit världen över och tittat på Peckinpahs stenhårda, hårdklippta film med hakan och anteckningsblocket i famnen, från Bo Widerberg till John Woo och Quentin Tarantino.
Tågkuppen i Breaking Bad är inspirerad av tågstölden här – även med tanke på dess brutala, meningslösa händelse som är så tydligt besläktad med det dödliga våldets meningslöshet i Det vilda gänget.
För Det vilda gänget (The Wild Bunch) är redan i sin inledning som ett överdimensionerat visitkort för en ny tid. Västern, den manliga hederskoden, västernfilmens död. Här korsklipps mellan Pike Bishops (William Holdens) vilda gäng, när de rider in i en håla för att råna banken, och en grupp barn som »leker« med en skorpion.
Det är übersnyggt, och fastslår utan minsta subtilitet (något Peckinpah aldrig sysslade med) vad det handlar om detta nådens år 1913: Bishops gäng – män till häst med pickadoller som rånar diligenser! – är en kvarleva från en tid där dödandet och den maskulina gemenskapen var underkastat ett hederskodex. Barnens grymhet som går igen så många gånger under filmen, signalerar en ny tid, en generation som dödar för att det är lek. Som dödar för att nya maskiner gör det möjligt att döda precis hur som helst och precis hur kallhamrat som helst. Scenen med de mexikanska soldaterna som får fatt i en kulspruta är som om Charlie Chaplin klivit in i en tidsmaskin och gjort om Moderna tider efter att ha sett Rambo.
När man ser den 2014 undrar man vad Peckinpah hade tagit sig till om han fått uppleva drönare.
Det är således en film om det nya slags krig som är på väg 1913 och som i olika ordalag omnämns. Som när gänget ser en bil och kommenterar saken med att »även den kommer användas i kriget«. Men också en film om det krig som rasade när filmen kom 1969, där napalm fick regna över människor som inte syntes och soldater övade prickskytte på bönder från helikoptrar.
Bishops gäng är jagade av Deke Thornton (Robert Ryan), Bishops gamle vän som numer tvingas arbeta på uppdrag av en järnvägsboss. Det bakhåll som uppstår efter det inledande bankrånet är en våldsbalett med utdragna scener i slowmotion som gjorde filmen kontroversiell innan den första pressvisningen hade avslutats. En av de första frågorna på den junket bolaget hade bjudit in till på Bahamas löd: Hur i helvete kunde den här filmen bli gjord?
Men gjord blev den, och den har sedan dess blivit lika älskad som hatad. Peckinpah balanserar på en spänd lina mellan spekulation och vad som, med tanke på vad USA gjorde i Vietnam, bara kan ses som att trycka folks näsa i hur det faktiskt ser ut när väldigt många kulor träffar en kropp på väldigt kort tid. Men jag tror också att filmens frågor om maskulinitet ära, förräderi och vänskap måste ha träffat rätt hårt i en tid då män (återigen) skickades som soldater över ett hav och propagandan haglade. Att ifrågasätta vissa fundamentala värderingar som en armé (då och nu) byggde på kan inte ha varit helt lättsmält.
Inget av detta hade fungerat utan fotografen Lucien Ballard och klipparen Lou Lombardo. Ballards foto som är lika bra i panoramavyer som tajta närbilder skapar en spänning i landskapet och männen. Och det är frammejslat av Lombardo, som tillsammans med Peckinpah klippte Det vilda gänget så hårt – med så många inklippsbilder och associativa detaljer – att filmen gör ont i sin energiska febrighet.
Har du sett Det vilda gänget är det ändå bara att bänka sig i kväll. Det är en av de filmer som med sin humor, tragedi, cynism, action och så mycket mer (men en i dag kanske inte helt kosher framställning av mexikaner) kan ses om och om igen. Jag upptäcker alltid något nytt – inte minst ständiga kopplingar till vilka som fortfarande tjuvar ur filmen. Nu senast kunde jag inte låta bli att se »tågepisoden« ur Breaking Bad i tågstölden i Det vilda gänget. Dels för själva tågkuppens skull men också för att den brutala, meningslösa händelse som Breaking Bad-avsnittet innehåller är så tydligt besläktad med det dödliga våldets meningslöshet i Det vilda gänget.
Och har du inte sett Sam Peckinpahs mästerverk – ja, då är det bara att gratulera till den fantastiska upplevelse du har framför dig.
Fotnot: Det har genom åren cirkulerat olika versioner av Det vilda gänget. Jag är osäker på vilken som visas här. Men den europeiska biografversionen från 1969 är den som Sam Peckinpah själv godkände. Den är 145 min, precis det som anges på TCM. Men 1995-pustningen är 144 minuter och 24 sekunder, så det kan lika gärna vara den. Mig veterligen klipper denna dock bara bort en pausbild från den europeiska biografversionen. Det enda du ska göra är att undvika de amerikanska versioner på 143 och 135 minuter som Peckinpah tvingades till i hemlandet. Också det en studie i hur USA och studiosystemet behandlade och behandlar sina största regissörer, och var deras bekräftelse har kommit ifrån i stället.