Graphic Sexual Horror (2009)
Anna Lorentzon är en svensk filmare som förtjänar att uppmärksammas så mycket mer – inte minst för sin uppseendeväckande, insiktsfulla och provocerande dokumentär om BDSM-sidan Insex.com, vilken hon gjort tillsammans med Barbara Bell. Filmen har inte bara en berömvärd titel utan även ett innehåll som tål att funderas över.
Filmen tar upp hård pornografi men handlar mest av allt om den fria viljan, pengar och gränsdragning. Insex.com stängdes ner strax efter 9/11-attacken.
Insex.com är föregångaren till sidor som Kink.com och var sannolikt den första sidan som gav publiken access till att i realtid påverka innehållet i scenerna de såg på skärmen. Fantasieggande och ruggigt på samma gång. Här intervjuas bland andra grundaren PD, modeller och fotografer. Graphic Sexual Horror tar upp hård pornografi men handlar mest av allt om den fria viljan, pengar och gränsdragning. Insex.com stängdes ner strax efter 9/11-attacken, då den (felaktigt får man väl anta) anklagades för att finansiera terrorism.
I Think We're Alone Now (2008)
I Think We're Alone Now är en klassisk pophit skriven av Ritchie Cordell, det är också titeln på en av de sorgligaste, roligaste dokumentärer om stalkers som någonsin gjorts. Jeff Turner och Kelly McCormick är båda kära i 1980-talets popikon Tiffany. Utöver detta så är de extremt ensamma, de är så ensamma att Knyttet framstår som ett socialt monster i jämförelse. Jeff, som även diagnostiserats med Aspergers syndrom, driver mest runt och försöker få kontakt med människor. Kelly, 38 år och hermafrodit, är övertygad om att Tiffany är hennes barndomsvän och ledsagare i livet.
Det sorgligaste med Sean Donnellys film är diskrepansen mellan »sanningen« och sanningen. När Jeff inledningsvis hävdar sig haft ett livslångt kärleksförhållande med Tifanny, svider det i hjärtat. På samma sätt som det sedan hugger i hjärtat då Jeff erbjuder Tifanny ett samurajsvärd. Eller när Kelly köper sprit till glidande gitarrer. Otäck, voyeuristisk och moraliskt tveksam. Du kommer aldrig glömma I Think We're Alone Now.
Hated (1993)
GG Allin (frontman i The Murder Junkies) var fascinerande på mer än ett sätt, hans anskrämliga fängelsetatueringar, som gjorda av valfri Jackass-medlem, scenshowerna, drogerna, våldet och det ständigt närvarande äcklet. En person, nästan som en karikatyr, byggd av självhat med fokus på misantropi och att leverera upplevelser. Han var också en av få personer med förmågan att väcka omedelbar rädsla, till och med genom en tv-skärm. I Todd Phillips (jepps, Baksmällan) ökända dokumentär från 1993 får vi se allt vi inte trodde vi ville se. GG Allin, som en föregångare till en yngre Marilyn Manson, leker med avföring, slåss med publiken och förstör poesiuppläsningar. Det är roligare än vad det låter.
S&Man (2006)
Ursprungligen skulle S&Man ha hetat Peeping Toms och avhandlat just denna parafili, men när man redan i uppstarten fick problem med att finna intervjupersoner bytte man inriktning och bestämde sig för filmvåld i stället. Regissörer, akademiker, psykologer och skådespelare intervjuas. Det analyseras och diskuteras. Någon gång där går S&Man över den dokumentära filmens gräns och äntrar mockumentärens, med den fiktive Eric Rost som gör snuff-film. Här ligger filmens styrka. För Eric Rost skulle lika gärna kunnat existera på riktigt. Vem vet, han kanske till och med gör det.
Zoo (2007)
En av de finaste tidelagsdokumentärer som någonsin gjorts. Vid närmare eftertanke säkert den enda. Kenneth Pinyan, också känd som Mr Hands, var zoofil. Han älskade djur, hästar framför allt. Tillsammans med likasinnade vänner brukade de äta gott, lyssna på musik och klappa hästar. Ibland lät de sig även bestigas av hästarna. Tills en dag då Mr Hands därvidlag avled. I Zoo berättas hans historia. Till naturskönt skira bilder får vi veta allt om vad det innebär att känna skam och att vara ensam.
En av de finaste tidelagsdokumentärer som någonsin gjorts. Vid närmare eftertanke säkert den enda.
Black Metal Veins (2012)
Lucifer Valentines bråddjupa dokumentär om »ungdomar på glid« är inte för alla, men som kontrast till andra fjäderlätta filmer om droger (Trainspotting, Human Traffic) fungerar den som ett slags svar från den andra sidan. Med närgången kamera får vi följa ett gäng heroinmissbrukare i deras vardag. Black metal varvas med kanyler och ruttna tänder. Fotot är upphackat och ljuddesignen störig och ful.
American Movie (1999)
Om drömmar, skräck och ensamhet när vi får följa 30-åriga Mark Borchardt under arbetet med filmen Covan. För alla som någonsin hållit på med film är det här en guldgruva, den tar i stort sett upp allt som kan gå fel och mer. Utan budget, med en ex-knarkare som enda hjälp, övertrasserade konton och en familj som står som förklaring till: dysfunktionell i ordlistan, gör han sitt bästa.
Cinemania (2002)
Angela Christlieb och Stephen Kijaks kultiga dokumentärfilm om fem stycken cinefiler i New York, deras jakt efter det ultimata filmschemat, hur man på bästa möjliga sätt preserverar en biljettstump och sökandet efter kärleken bortom den till biograferna. Film på liv och död skulle man kunna säga, vilket är lika tragiskt och underbart som det låter. I en scen får vi dessutom se en av karaktärerna bre en smörgås med mer jordnötssmör än bröd på. Mums!