Se Black Box på 
ikväll!
Första månaden fri! Ord. pris 79 kr/mån
Jag har sett drama-tv:s framtid och dess namn är… var… Black Box.
Nu är framtidsfönstret stängt ty denna fantastiska ABC-serie lades nyligen ner efter en sensationell förstasäsong, och det finns inga tecken på att någon annan skulle våga… kunna… göra något liknande i mainstreamtablån inom överskådlig tid.
Om nu inte Amy Holden Jones omgående får ett nytt toppgig – men den chansen är minimal efter att publiken uteblivit och kritikerna fullständigt missförstått Black Box väsen, ton och hela raison d’etre; det vill säga vad den inte bara försökte göra utan faktiskt lyckades uträtta under några – för mig – omvälvande tv-historiska månader, sommaren 2014.
Där House är klyschigt övermanlig – gruffig Monster Truck-karl med sarkastiskt avstängt känsloliv och behov av ensamhet – är Catherine klyschigt överkvinnlig: konstant känslosvall, nymfoman i sina bipolära skov och med behov av sitt bortlämnade barn.
Nu kan du, kära läsare, få din tv-höst omskakad tack vare att Viaplay lagt upp hela serien för svenska tittare. Så låt mig ge en introduktion:
Amy Holden Jones blev känd för att ha skrivit Julia Roberts genombrottsfilm Mystic Pizza 1988, men har knappt jobbat alls de senaste 15 åren. I gengäld känns det som om hon gått och burit på Black Box ganska länge – en sorts psykiatri-House (Bryan Singer har varit producent för båda) med många snygga berättargrepp, ett fantastiskt jazz-soundtrack av Olivier och Clare Manchon, ett hjärtskärande överspel av Kelly Reilly som är smart och modigt tänkt och genomfört, och en fin, närmast poetiskt framklippt balans mellan längre båge och procedural.
USA-kritikerna fick hjärnsnörp efter piloten. De recenserade med sitt rationella tänkande. I min hjärna kopplades snarare alla dessa disparata beståndsdelar ihop till en gnistrande unik, vacker skapelse, varav den mest fascinerande är den – för att vara USA-tv – ovanligt nyanserade diskussionen om psykisk sjukdom kontra normalitet och medicinering.
Vanessa Redgrave och Kelly Reilly.
Jag älskar att en erfaren äldre psykiater (spelad av Vanessa Redgrave!) ges en replik som denna: »Sometimes it is better to leave the past behind, to live life forward.« Vilken underbar diss av Freud och Jung! När det gäller fundamentet för modern psykiatri är Black Box överlägsen In Treatment, även om den senare hade bättre, djupare case-berättelser.
Låt mig som exempel på Black Box empatiska modernitet lyfta ut en drygt två minuter lång dialog mellan Reillys rollgestalt och hennes pojkvän, från tredje episoden, Who Are You. En del av bakgrunden är att hon, under ett av sina omedicinerade skov, varit otrogen på en jobbresa. Och notera rikedomen i denna replikväxling, vilket drama som utspelar sig samtidigt som (vilket jag faktiskt går i gång allra mest på) Reilly berättar om sina mediciner som hon tar för andra effekter än de primära:
Han: You cheated on me in San Francisco. But I'm glad you told me the truth.
Hon: I'm staying on these.
Han: Good. I want to know how they work. What is this? Oxcar...
Hon: Oxcarbazepine. It's, um... it's used for epilepsy. You'll see. Sometimes, um, prescribed for mood disorders. You know what lithium is? This one... helps with the mania.
Han: What about Olanzapine?
Hon: It's an antipsychotic. Sometimes used for Tourette's. For me... musical hallucinations.
Han: Do you have those?
Hon: Mm-hmm.
Han: Hmm.
Hon: I'm gonna miss them. You know, but the meds... they can numb me, you know? Sometimes it's hard to concentrate.
Han: But do they change who you are?
Hon: No. They allow me to be me. Without the crazy, which is a good thing... mostly.
Han: Okay, which is the real Catherine... the unmedicated or the medicated?
Hon: You know who I am... just as well as I know who you are.
Han: Really?
Hon: Yeah.
Han: You think you know me that well?
Hon: Well, I think so.
Han: Know that new hostess at the restaurant... Delilah?
Hon: Young, pretty?
Han: Very young. She's 20. Very pretty. Sexy. I slept with her.
En fin detalj är att hon tar en medicin för sina »musikhallucinationer«. I avsnitten innan har vi fått se sådana iscensatta. USA-kritiker har klagat på dessa som fånigt illusoriska och överdrivna – men så knäpper Amy Holden Jones dem på näsan med en vetenskapligt grundad förklaring. (Inte för att kritikerna visat minsta tecken på förståelse efteråt heller – de var serien igenom genant ouppmärksamma på detaljerna och finessen.)
Även jag tycker, gott och väl halvvägs in i säsongen, att Black Box har brister. Närmare bestämt allt det som gör att den inte är helt jämförbar med House. Men efterhand började jag vända på det och påpeka att bristerna i House är de verkliga styrkorna i Black Box.
Det finns ingen tajtare skriven vuxenserie på tv just nu. I så måtto, och i hur den sammanlänkar proceduralmomenten och ramstoryn, påminner den om The Good Wife lika mycket som om House.
Precis som Hugh Lauries rollgestalt är klyschigt övermanlig – en gruffig Monster Truck-karl med sarkastiskt avstängt känsloliv och behov av ensamhet – är Kelly Reilly klyschigt överkvinnlig: känslorna i konstant svall, nymfoman i sina bipolära skov och med behov av sitt bortlämnade barn som inte vet att hon är dess mor.
Och medan House har massor av smart dialog, skruvade biroller och lattjande storybuilding, men sämre ramstory och produktionsestetik, så är det tvärtom med Black Box: plattare biroller och inga trippelskruvade ironier och nördismer, men underbart känsligt produktionsstilistik. Och precis som House rymmer konstnärlig excentricitet i det förra hittar Black Box ett liknande udda djup i jazzen, svänget, klippen, sensualismen, det överemotionella.
Könsstereotypiserar jag nu? Well, det är inte jag som säger att House är typiskt manlig och Black Box typiskt kvinnlig, det är respektive serieskapare, David Shore och Amy Holden Jones. Men båda är så bra, och levererar så mycket själ och hjärta och mod och sanning att jag ogärna säger emot.
Det finns ingen tajtare skriven vuxenserie på tv just nu. I så måtto, och i hur den sammanlänkar proceduralmomenten och ramstoryn, påminner den om The Good Wife lika mycket som om House. Och det är så häftigt med Amy Holden Jones hur hon – som ärrad veteran som gör sin första tv-serie, därtill en midseason replacement på ABC – har så mycket energi, gör så mycket fascinerande research, har så roligt och samtidigt är så relationspsykologiskt och politiskt känslig.
Samtidigt ryms enormt mycket tv-godis även i proceduralmomenten. Som botandet av ett mänskligt rabies-fall i en episod, eller den rena thrillerspänningen i en annan, när det gällde att i mörker och utan tekniska hjälpmedel få ut en odetonerad sprängladdning ur patientens hjärna… Kanske den allra häftigaste operationsscenen som gjorts i en primetimeshow!
Och, som sagt – musiken! När detta tv-år summeras lär The Leftovers och The Knick hyllas för innovativ och konstnärlig höghöjds-soundtrackmusik medan Black Box inte ens nämns. Jag deppar redan ihop över detta… Paret Olivier och Clare Manchons soundtrackjazz är ett mästerverk i sig, suggestivt och noir-romantiskt men framför allt i synk med karaktärernas sväng och svängningar, och med manusens musikalitet. Hela serien tycks uppbyggd i kontrapunkt och jazzsynkoper.
Sedan är det, på tal om musikaliteten, så typiskt Black Box att när tonårsdottern i serien spelar och studerar piano så är det inte någon jäkla slentrianklassisk musik (jämför med de pseudo-klassiska struntstyckena i The Fosters) – nej, hon diskuterar Einojuhani Rautavaara!
Denna den amerikanska mainstreamtablåns mest udda och unika dramaserie i år lades som väntat ner strax efter finalepisoden hade sänts i USA i somras. Men jag kommer att återvända till den – ja, och mer eller mindre föreläsa om den – i åratal framåt. Och jag har redan börjat på andra varvet nu när Viaplay gett den en svensk chans.
Ta den, du också.