Innehåller spoilers för Masters of Sex, säsong 2 avsnitt 8, Mirror Mirror.
En svart man mördas i St Louis, och polisen lägger snabbt ner utredningen med efter slutsatsen att det var en »intern knarkuppgörelse«. Trots att mordoffret är en väletablerad historialärare utan brottsregister (dock människorättsaktivist) och att (svarta) vittnen sett att mannen dumpats på gatan av (vita män i) en förbipasserande bil.
Det känns – efter händelserna i St Louis-förorten Ferguson nyligen – skrämmande aktuellt, och verkligt. Men utspelar sig 1961, och som tv-fiktion.
I senaste avsnittet av Masters of Sex – som till och med heter Mirror Mirror, som för att påpeka att det är många saker som speglas – blir Libby indirekt vittne till ett hatbrott på väg hem från kliniken. Hon ser de (vita) männen svischa förbi i en pickup, som av allt att döma har dumpat av en dödsmisshandlad (svart) man på gatan.
1961 ifrågasattes inte att en svart man var knarklangare. Polisen sa det, tidningar tryckte det, vi godtog det. 2014… blir det visst lätt samma sak. Polisen säger det, tidningar trycker det, vi godtar det.
Hon kör förbi folksamlingen runt offret utan att stanna, men väl hemma får hon veta av den gode doktorn som läst tidningen (i stället för att hålla koll på deras barn, som en parentes) att det verkar ha handlat om en knarkaffär som spårat ur. »So I wouldn’t feel too sorry for him if I were you,« säger han och förklarar att han jobbar på att flytta kontoret till ett bättre område. (Trist att behöva vänta på gentrifiering, liksom.)
Senare i avsnittet kommer den sparkade husans bror Robert förbi och säger att han såg henne köra förbi, och undrar om hon sett något och kanske kan vittna. Mannen på gatan är inte alls någon knarklangare – han är människorättsaktivist, och misshandeln och dumpningen är ett budskap till honom och hans gelikar. Libby behövs eftersom svartas vittnesbörd väger ytterst lätt.
För några veckor sen funderade jag på dels hur bra Masters of Sex speglar den verkligen doktor Masters, men också hur man ansträngde sig för att spegla sin samtid.
Men här speglas också vår egen samtid. Det är inte svårt att se parallellerna till de många fall både nyligen och tidigare där rasifierade brottsoffer får helt andra narrativ än vita – som när den av St Louis-polisen ihjälskjutne Michael Brown i New York Times beskrevs som »ingen ängel« samma dag som han begravdes; ihjälskjuten av en poliskår som i efterhand försökt hävda alla möjliga saker om rån och våldsamheter, trots protester från människor som pekar på hålen i deras resonemang och på felaktigheterna i mycket av rapporteringen.
En av sakerna som följde var till exempel en diskussion på Twitter och Instagram om vilka bilder som väljs när någon dödas av polisen. Den där de håller i en ölflaska, ser bister ut, eller är ute och festar – eller den där de tar examen, får utmärkelser i det militära, eller volontärar på biblioteket? Vilket blir narrativet när en svart ungdom skjuts ihjäl, eller när en svart astmatiker trycks ner på trottoaren med ett knä i ryggen – om det ens blir något narrativ alls? (Det är också värt att leta upp de texter där folk jämför till exempel hur Michael Brown och Ted Bundy beskrivits i just New York Times: Den ene var »ingen ängel« som dessutom på sistone hade börjat rappa, gudbevars; den andre var en scout och trevlig elev som gillade poesi. Kom alltså ihåg att den ene sköts ihjäl av polisen på minst sagt extremt lösa grunder, och den andre våldtog och ströp minst 30 personer.)
I Masters of Sex-fallet är det ganska tydligt att vi ska utläsa att offret nog inte hade marijuana på sig innan någon annan stoppade dit den. Tittar man på både dåtid och samtid är det också lockande att ställa sig frågan om det var de som slog honom som stoppade dit det, eller om det lika gärna kan ha varit polisen som ville få en snabb lösning på vad som inte ens borde vara ett fall. Han var säkert knarklangare och om han nu inte hade något på sig för tillfället var det säkert bara en slump.
Av olika skäl blir det vissa slags narrativ som blir sanningen. Libby börjar kanske långsamt ifrågasätta narrativen och strukturerna hon alltid sett som självklara, men det kommer att kräva en ansträngning. 1961 var det inte ens något snack om att ifrågasätta att en svart man var knarklangare. Polisen säger det, tidningar trycker det, vi godtar det.
2014… blir det visst lätt samma sak. Polisen säger det, tidningar trycker det, vi godtar det. Visst, det ifrågasätts och det finns utrymme och kanaler för att lyfta fram andra sidor och mer kontext, men det är väldigt lätt hänt att vi tror att vi kommit så pass långt på 50 år att det som vi får läsa måste stämma. För det är väl ingen som tjänar på att ljuga om polisens beteende och värderingar.
Precis som ingen varken då eller nu tjänar på att aktivister blir rädda nog att hålla mun och backa och låta status quo fortsätta quo-a. Vi lever i den bästa av världar, och om vi nu mot förmodan kommit någon vart på 50 år har det bara hänt på grund av människans inneboende godhet. Eller hur?