Se After Earth på 
ikväll!
Första månaden fri! Ord. pris 79 kr/mån
Att 2013 gick till historien som året då vi snackade mer om en sci-fi-film än vi gjort sedan 2001: A Space Odyssey kom 1968 beror på ångestpillret Gravity och inte den mer lågmälda och rakt spelade After Earth är symptomatiskt och underligt. Där Gravity konsekvent är förutsägbar och uppblåst och där känslorna, hur uppenbara de än är, ständigt skrivs oss på näsan är After Earth, far och son Smiths enkla kammarspel, ett sparsmakat stycke novellprosa.
Visst hade jag omvända förväntningar på filmerna. Lovorden för den vågade Gravity var öronbedövande medan den förväntat säkra blockbustern av M Night Shyamalan hade floppat monumentalt. Som ibland sker tror jag att After Earth missförstods av Columbia Pictures – det syns ju på affischerna att de siktade på genren episkt rymdäventyr. Synd, för de var först på banan med sin vilsna rymddröm i ett förstoringsglas.
Som ibland sker tror jag att After Earth missförstods av Columbia Pictures – det syns ju på affischerna att de siktade på genren episkt rymdäventyr.
Jag har i princip givit upp hoppet om Shyamalan. Det har räckt att se trailers de senaste åren för att tappa all lust. Men här lyckas han på något sätt trappa ner på alla pretentioner och använda all sin erfarenhet till något fint och sparsmakat. Han hjälps naturligtvis av Will Smiths nästan plågsamt återhållna spel. Jag säger inte att Smith gör sitt livs roll, men Shymalan pressar honom på hela summan av den potential han besitter.
En annan jämförelse: Minns ni A.I. Artificial Intelligence? Decennier innan premiären 2001 hade man inlett projektet med Stanley Kubrik vid spakarna. Spielberg beställde manusomskrivningar och allt lades på is. Sattes i gång, lades på is. När premiärdagen kom var förväntningarna extrema. Spielberg talar från hjärtat – äntligen! Nördarméer i givakt. Men den försökte göra alldeles för mycket med en i grunden enkel historia och föll långt innan det alldeles för utdragna slutet.
After Earth handlar om en far och en son som kraschlandar på jorden i en mycket avlägsen framtid. Här bor ingen längre och monstruösa vilddjur har tagit över. Sonen Kitai (Jaden Smith) måste ge sig ut i vildmarken och utföra ett svårt uppdrag. Problemet är bara att han är feg, något som även hindrar hans framfart i militärskolan. Hans pappa, general Cypher, är hård och fjärmad från familj och känsloliv. Men rättvis. Deras respektive svaghet sätts genom kraschen mycket pikant på prov och de får båda kämpa mot sina stora men samtidigt rätt alldagliga spöken. För mig är feghet ett oväntat men starkt ledande karaktärsdrag idag. Ett tabu som vi inte har adresserat.
Det underligaste med denna historia är att den inte på något sätt kräver en sci-fi-miljö. Möjligtvis är det därför CGI och effekter tar så liten plats, men faktiskt kunde Cypher och Kitai lika gärna varit skeppsbrutna år 1700. Dock medför miljön en klar berättelsestärkande egenskap: vi kopplas bort från vardagliga distraktioner och kan därmed ha fokus på den enkla symboliken. Ett avståndsskapande som ger klarhet och djup.
Detta till trots är After Earth en av få filmer från det senaste decenniet som förtjänar att väljas in i vår sci-fi-kanon.