Nej, den här nya polisserien är inte det bästa ni kan se i genren i år, är inte i närheten av den konstnärliga visionen hos, säg, True Detective eller Fargo. Men att Steven Bochco överhuvudtaget är tillbaka med en ny kriminalserie, därtill påkostad – regisserad av The West Wings Thomas Schlamme och med en fantastisk skådespelarensemble – är stort nog för att mitt tv-hjärta ska bulta lite extra i kväll.
Bochco är ju tv-världens största levande legend. På 1980-talet skapade han det moderna polisserieformatet med djupare personteckningar och längre story-arcs i Spanarna på Hill Street, och gjorde samma förnyelse av advokatseriegenren i Lagens änglar; på 1990-talet moderniserade han polisserien ytterligare med På spaning i New York, varefter han gjorde den första stora kriminalserien som inte hade något proceduralmoment överhuvudtaget i Murder One, vars hela vindlande förstasäsong skildrade ett enda invecklat rättsfall – påminnande en hel del om danska Forbrydelsen 12 år senare.
Så långt stod Steven Bochco på toppen av tv-världen.
Varenda flyktig biroll, säg en snabbt uppdykande knarkare som försvinner lika fort igen efter förhör, är briljant spelad, med tyngd och djup.
Men sedan följde sju svåra år av svek och sviktande självförtroende när Bochco inte fick rättsida alls på sina projekt (typ den bleka floppen Brooklyn South) samtidigt som det Nya Kabel-Dramat – Sopranos, The Wire, The Shield – svischade förbi den forne innovatören. Jag gillade i och för sig ett flertal av Bochcos nyare projekt – Over There, som var den första dramaserien om Irakkriget, under pågående krig; Blind Justice om en blind New York-polis; och Raising the Bar, en oldschool-advokatserie med stor närvarokänsla och suveräna, politiskt aktuella rättsfall i proceduralhistorierna. Men både tv-publik och kritiker svarade med allmänt ointresse, och under de här åren fann sig också Steven Bochco förflyttad från ABC-primetime till en deal med TNT.
Och där står vi alltså i dag, när Bochcos andra TNT-dramaserie just avslutat sin första säsong i USA; och om han med Raising the Bar återskapade 1980-talets advokatserie gör han något liknande med Murder in the First – nämligen finner inspiration i sin 1990-talssuccé Murder One.
Men där den senare som var banbrytande med sin icke-procedural-idé känns denna upprepning av formeln tvärtom direkt retro; rentav som en proceduralserie utan proceduralmomentet. Berättandet är rakt och kliniskt, utan avancerade fördjupningar. De känslomässiga plottarna, huvudpersonernas privatlivsproblem, levereras sakligt och direkt – precis som Frank Furillos och Joyce Davenports kärleksrelation i Hill Street Blues, eller Theodore Hoffmans ensamhet i Murder One.
I centrum för mordgåtan står en it-entreprenör och dennes framstående tech-företag, vilket ytterligare förstärker en lätt akterseglad känsla eftersom jämförelser med hur The Good Wife flyttat fram skildrandet av internetteknologi och sociala medier är oundvikliga. Allt är lite enklare i Murder in the First, även om det håller en helt okej nivå. En typisk sekvens är när poliserna frågar den unge it-mogulen hur en utpressare kunnat få tag i hans e-mail-adress, och han svarar, med oförstående självklarhet, »via vår hemsida«. Eller när han lite senare sitter i en juridisk förhandling med en ex-kollega som tänker stämma honom för att han har snott en programmeringskod – det är inget fel på trovärdigheten, men det är heller inte i närheten av att berätta något om samtiden, som motsvarande sekvenser i The Good Wife kan göra.
Samtidigt har serien stora kvaliteter på annat håll. Mordgåtan i sig är väl svår att uttala sig om ännu, det är omöjligt att veta vartåt den ska utveckla sig, men här finns tämligen unika kvaliteter i casting och regi. Som sagt står Thomas Schlamme för den senare i piloten (i andra avsnittet är det Bochcos son Jesse Bochco som regisserar, och de har haft ett suveränt samarbete tidigare i framför allt Raising the Bar), och han har en rätt otrolig ensemble till sitt förfogande.
Och nu pratar jag inte bara om de suveränt välcastade huvudrollsinnehavarna Kathleen Robertson (som vi väl alla föll hårt för när hon var Kitty i Kelsey Grammer-tour de forcen Boss) och Taye Diggs (som i alla fall jag föll hårt för i underskattade Day Break). Jag pratar inte ens om alla välbekanta karaktärsskådespelare som utgör polisstationen och det rika galleriet i övrigt – utan om att varenda flyktig biroll, säg en snabbt uppdykande knarkare som försvinner lika fort igen efter förhör, är briljant spelad, med tyngd och djup.
Murder in the First har alltså stora kreativa produktionskvaliteter – och mordintrigen påminner inte så lite om den vi såg i Murder One 1995. Det kanske inte räcker hela vägen 2014, och kanske inte ens håller för rubriker som »Steven Bochcos stora återkomst«, men jag är nöjd så här!