När brittiska Radio Times hissade upp Broadchurch på sin årslistas förstaplats var jag nära att göra detsamma på denna lista… Men låt mig först genast säga att denna ITV-kriminalserie absolut hade kvaliteter. Några verkligt stora, dessutom – hur den skildrade de psykologiska reaktionerna på förlusten av ett barn; Olivia Colmans gripande rollinsats; och spänningen mot slutet, med den andlöst spännande scenen med mobiltelefonen som lät från uthuset, och letandet efter den, med kameran i nacken.
Värst är det där med genusperspektivet – när själva huvudrollen är en tokfelcastad på-låtsas-lek blir det politiska slutresultatet mer provocerande än intressant.
Men Broadchurch hade också tre beståndsdelar som kanske inte helt förtog det positiva men som definitivt omöjliggjorde en topplats på en årslista.
För det första den saggiga regin (utelämnad åt indivuduella rollprestationer och klichélösningar) och klippningen (dessa ständiga, billiga svep över klippan och ut mot havet…).
För det andra David Tennant i en illa skriven och ännu sämre uttolkad huvudroll. »Ten« spelade över som ingen annan jag sett i en dramaserie 2013 (möjligen med undantag för Tennant själv i The Escape Artist), och som allra värst när han fick sitt sammanbrott (vad var det, hjärtsnörp, ångestattack, dåndimpen?) på hotellrummet. Jösses…
För det tredje en makalöst korkat inlagd »synsk man« i handlingen. Som visade sig vara godhjärtat sorgset synsk på riktigt. Helt utan annan förklaring eller poäng än den meningslöst malplacerade förekomsten av en gråtande clown eller metafysiskt sanningssägande galning.
Att då, som Radio Times, hissa detta oregerliga spektakel till förstaplatsen är en skymf mot allt vad seriös tv-kritik heter.
Men jag behåller mitt cool och ger i stället Orange is the New Black en rättmätig topposition. För att vara en serie som utmålats som en nyskapande, genusmedveten injektion för hela tv-dramat 2013 var den förvånansvärt usel.
Mest påminde den om, säg, Nurse Jackie eller Hung-Up –halvbakad dramedy med en del kvaliteter men utan länkar mellan dem, utan en trovärdigt gripande helhet. Här fanns amatörmässigt många brister i allt – manus, regi, skådespelande, casting – men främst i att serien saknade de avgörande synapserna mellan dessa seriens paradoxala »neuroner«: mellan realism och skruvad verklighet; mellan drama och komedi; mellan rak och knäpp casting; mellan berättargreppen; mellan tonskiften i dialog och storylines. Allra tydligast och märkligast när paradoxala grepp krockade i samma scener – som närhelst Pablo Schreiber dyker upp i lösmustasch.
Jag älskar dramedygenrens inbyggda, lekfulla tänjanden på alla dessa gränser, men det är en svår konstform som helt enkelt inte bemästras av teamet bakom Orange is the New Black.
Och allra värst är det där med genusperspektivet. Visst är det glädjande med ett så grymt och grusigt kvinnorollsgalleri, men när själva huvudrollen är en felcastad på-låtsas-lek blir det politiska slutresultatet mer provocerande än intressant. Jag älskade hur Taylor Schilling hanterade dramatonaliteten i den bistra sjukhusserien Mercy, och tycker inte hon är direkt dålig på komedin här heller – men det är i balansen mellan drama och humor hon inte bara tappar fotfästet, hon hittar det aldrig, knappt någon enda gång under hela förstasäsongen.
Frågor på det, eller på övriga överskattade Topp-10-serier på min lista här nedan?
Bespotta mig gärna i kommentarerna!
- Orange is the New Black (Netflix)
- Broadchurch (ITV)
- Game of Thrones (HBO)
- Downton Abbey (ITV)
- Arrested Development (Netflix)
- The Hour (BBC)
- Doctor Who (BBC)
- Boardwalk Empire (HBO)
- House of Lies (Showtime)
- The Walking Dead (AMC)
Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen TV-året 2013!