La Liga: Barcelona–Elche (C More Sport kl 21)
Det har varit en omtumlande sommar för Barcelona. Den så omhuldade tiki-taka-filosofin, låt vara att den ser lite annorlunda ut i landslaget jämfört med i den katalanska storklubben, krossades brutalt i VM. Den tillfälliga nödlösningstränaren Tata Martino fick ge sig efter bara en säsong. Det transferstopp klubben bestraffades med hävdes till slut, vilket möjliggjorde ett par nödvändiga mittbacksköp (huruvida de var de rätta lär vi få anledning att återkomma till). Stöttepelare som Puyol och Valdez försvann och förstklassiga spelare som Alexis Sanchez och Cesc Fabregas såldes av. I stället plockades den stora börsen fram för att lösa en långtidsavstängd och, låt oss kalla det något obalanserad, Luis Suarez från Liverpool.
Storklubbar som bygger om och bygger nytt är alltid hyperintressanta, eftersom det saknas garantier för att bygget, trots minutiösa förberedelser, inte ska rasa ihop i en hög av damm och brustna drömmar. På pappret fanns det en enorm logik och vettig långsiktighet i att Manchester United att välja hårdföre skotten David Moyes som ersättare för hårdföre skotten Alex Ferguson. Vi vet alla hur det gick.
Mannen som, bokstavligt talat, blödde så hjärtskärande i det så brutala VM 1994. Mannen som, bildligt talat, blödde för en vackrare fotboll.
Allt det här för oss till Luis Enrique Martínez García. Kanske den mest självklara tränarrekryteringen Barca kunde göra i det här läget. Mannen som, bokstavligt talat, blödde så hjärtskärande i det på många sätt så brutala VM 1994. Mannen som, bildligt talat, blödde för en vackrare fotboll.
Luis Enrique må ha spelat för andra klubbar under sin karriär, till och med i ärkerivalen Real Madrid, men det finns få andra spelare jag mer förknippar med Barcelona. Han var ju Xavi innan Xavi, han var Busquets innan Busquets, han var Iniesta innan Iniesta. Han var och är Barcas filosof ut i tåspetsarna. Oavsett på vilken position han spelade, och Luis Enrique kunde spela nästan var som helst på planen, så gjorde han det stilfullt, tekniskt begåvat och med en enorm spelförståelse. Och med en kampvilja man ibland saknade i fjolårets Barcelona.
Kan han överföra den övertygelsen till ett nutida Barcelona med en osannolik, men kanske för-många-tuppar-problematisk, offensiv trio, ett ombyggt svårbedömt försvar och en storklubbs-obeprövad målvakt så kommer han kunna leda Barcelona igenom den här generationsväxlingen. Om inte – då vet jag inte riktigt vem som ska göra det.
Allsvenskan: Falkenbergs FF–IFK Göteborg (C More Sport kl 15)
Det är svårt att tro i dag när dyra spelare köps in från höger och vänster, men för inte särskilt länge sedan var IFK Göteborg Sverigebäst på att lotsa fram mer eller mindre egenutvecklade talanger. Wendt, Bjärsmyr, Wernbloom, Söder, Dyrestam, Sana, Gustav Svensson. En del är ute i Europa, en del har vänt hem lite stukade, en försvann nu i veckan till Danmark som det sista slutgiltiga beviset för att nya vindar blåser.
Och efter den senaste tidens kräftgång ska alltså en pressad Mikael Stahre och IFK Göteborg åka några mil söderut för att möta ett Falkenberg som kan spela lugnt och avslappnat.
Formel 1: Belgiens GP (Viasat Motor kl 13:30)
Jag börjar luta åt GP-ledande Nico Rosberg i den här tvekampen mot den alltmer divige Lewis Hamilton. Än så länge har han ett rätt betryggande avstånd ned dessutom.