Se Only God Forgives på 
ikväll!
Första månaden fri! Ord. pris 79 kr/mån
Efter hyllade Drive var förväntningarna stora på vad den dynamiska duon Refn/Gosling skulle åstadkomma härnäst. Inte mycket info läckte mer än att deras nästa film skulle utspela sig i de lite mörkare delarna av Bangkok och handla om hämnd.
Det lät bra.
Något som ändrades snabbt vid premiären i Cannes.
Only God Forgives blev både hatad och bespottad, publiken buade öppet, kritikerna tävlade om vem som hade vassast penna. Vann gjorde kanske Variety: »Tapeterna i Only God Forgives genererar mer känsla än Ryan Gosling.« Och så fortsatte det. Det togs i från undersidan av fötterna. »Tråkig, långsam och för våldsam«, »Grotesk och pretentiös«, »Kan vara den sämsta film som någonsin gjorts.« Och så vidare.
En satans snygg stilövning, ett slags neo-western som balanserar det parodiska och vräker på med färg och form. Refn skildrar både den exteriöra gatupulsen och det inre vakuumförpackade gangsterlivet stiligt och skrämmande.
När jag väl såg Only God Forgives var jag förberedd, och mycket av kritiken stämmer. Den är långsam, grotesk, pretentiös, ytlig, våldsam. Just därför älskar jag den.
Julian, Ryan Gosling, driver en thaiboxningsklubb som egentligen fungerar som täckmantel för familjens olagliga affärer. Då hans bror mördas kommer deras mor Crystal (Kristin Scott Thomas) till Bangkok för att söka hämnd, vilket komplicerar saker och ting mellan Julian och en av Bangkoks poliser. Med ett rättspatos à la Travis Bickles från Taxi Driver gör han allt som står i sin makt för att hålla gatorna »rena«.
Letar man efter en ny Drive blir man nog besviken på Only God Forgives. Den har inte det där publikfriande soundtracket, saknar spänning och är befriande fattig på människor att tycka om eller sympatisera med. Vad den däremot fortfarande har är ytan, Gosling och Kristin Scott Thomas som gangsterdrottning utan hjärta.
Only God Forgives är en satans snygg stilövning, ett slags neo-western som balanserar det parodiska och vräker på med färg och form. Refn lyckas skildra både den exteriöra gatupulsen och det inre vakuumförpackade gangsterlivet på ett både stiligt och skrämmande vis. Liksom Julians stoiska, psykopatiska lugn. Uppgiven, obrydd och ärrad. Perfekt gestaltad i en slagsmålsscen som inte riktigt går som man tänkt sig...