Har du någon favoritscen?
Kjell: Slutscenen i Sopranos… Ett stort antal av James Spaders slutpläderingar i Boston Legal… Trendkepssketchen i Key & Peele… Charlie Brookers »porn face«-klipp i How TV Ruined My Life… Men… nej, alltså, jag borde inte nämna några få scener eftersom jag har en vana att fästa mig vid så många, hela tiden, men sedan glömma bort dem lika fort. Dem jag kommer ihåg är i regel dem jag skrivit texter om.
Huvudsakligen handlar det om två kategorier: scener som får mig att börja gråta och serier som får mig att halka ner längs soffsidan och landa på golvet av skratt; båda reaktionerna sker patetiskt ofta, och börjar jag nämna några av dem så kommer jag att hata mig själv sedan för att ha glömt en massa magiska scener som egentligen var ännu bättre.
Magnus: Breaking Bad rymmer många av mina favoritscener, varav »bankomaten-avsnittet« (eller Peekaboo som det egentligen heter, säsong två: avsnitt sex) kan ses som ett koncentrat av alla dessa. Jesse och Walt var fortfarande relativt gröna och serien som sådan obarmhärtigt mörk, på ett mer socialrealistiskt plan. Jag har svårt att tänka mig ett avsnitt av den här kalibern senare i serien. Här cirkulerar allt kring Jesse och ett »hemma-hos-besök« som taget från Tobe Hoopers Motorsågsmassakern, fast i påtänd tappning. En stulen bankomat tillför en hel del svart humor, men ingenting, jag upprepar, ingenting kommer få dig att glömma samtalen mellan Jesse och den katatoniske pojken framför tv:n. Hårdsmält »underhållning« som lever kvar länge inom dig.
Mattias: Skulle kunna välja ungefär tvåhundra, men jag väljer två. Det finns en enorm scen i sista säsongen av Buffy som alltid får mig att böla. Dawn har ett helt avsnitt levt i tron att hon har potential att bli vampyrdödare precis som sin syster, men så visar det sig att en annan tjej är den utvalda. I sista scenen sitter hon och pluggar och, antar jag, försöker stoiskt hantera sin besvikelse när Xander kommer in och håller ett litet tal om hur det är att inte vara i spotlighten, att inte vara den som har krafter och hela tiden blir starkare och dödar ondingar och räddar världen, och hur det har gjort att han ser och upptäcker saker ingen annan gör. Sen vänder han sig till Dawn och säger »you're not special – you're extraordinary« innan han kysser henne på pannan. Det är så fint bara. Han har sett henne. Han vet vad hon känner. Han har också varit där.
Det finns en enorm scen i sista säsongen av Buffy som alltid får mig att böla. Dawn har ett helt avsnitt levt i tron att hon har potential att bli vampyrdödare precis som sin syster, men så visar det sig att en annan tjej är den utvalda…
Snackar vi romantiska will-they-won't-they-scener är jag väldigt svag för scenen i West Wing där Donna berättar för Josh om när hon var med i en bilolycka och hennes dåvarande pojkvän stannar på vägen till sjukhuset för att ta en öl med några vänner. Josh: »If you were in an accident, I wouldn’t stop for a beer«. Donna. “If you were in an accident, I wouldn’t stop for red lights”. Åh, you guys.
Martin D: Scenen i V då vi får veta sanningen om Besökarna är för evigt fastbränd på min näthinna. Favoritscen är kanske att ta i, dock. Just nu är jag helt insnöad på Twin Peaks, och den serien svämmar ju formligen över av minnesvärda scener.
Björn: Alexander Kalidoros nailade det när han var sommartittare: »We have to go back, Kate«-scenen i Lost. Gåshudsbra! »Not Pennys boat«-scenen är också också en favorit. Och hela Lost-avsnittet The Constant.
Ett par säsongsfinaler från House: När Greg hallucinerade att Cuddy var där med honom, följt av en säsongsfinal när hon verkligen var med honom.
Linus: Oj, alldeles för många att lista. Men jag minns till exempel när Bree i Desperate Housewives får veta att hennes make Rex har dött och fortsätter att polera klart silvret innan hon brister ut i gråt. Det var så otroligt rörande då det sammanfattade hela karaktären så väl. Jag kommer också alltid att minnas när Lydia i Southland snyftandes står med sin nyfödda bebis i famnen medan ambulanspersonalen för bort hennes döda mamma. Det är sådan där slag-i-magen-scen som Southland var så bra på.
Mer happy minnen är när Ben kysser Felicity för första gången i Felicity eller när det problemtyngda bögparet John Paul och Craig äntligen får sitt lyckliga slut i Hollyoaks. Jag måste även lyfta fram när Connor visar upp lika blåmålade naglar som Jude på lunchrasten för att stödja honom i The Fosters. Den scenen får mig att bryta ihop.
Slutligen, de allra sista minuterna av det allra sista avsnittet av The Oprah Winfrey Show. Den sista bilden på Oprah när hon går barfota genom Harpo Studios korridorer med sin älskade hund Sadie i famnen och sina högklackade skor i handen är inget annat än tv-historia.
Martin G: Extremt svår fråga. George Clooneys möte med Jennifer Lopez i hotellbaren i Out of Sight kan jag aldrig se mig mätt på, som refrängen i en hit som aldrig slutar kännas fräsch. New Orleans-avsnittet av Studio 60, klimaxscenen med orkestern. Samma serie avsnitt ett, klimaxscenen med kören. Och samtliga sång- och dansnummer i alla gamla 1940- och 1950-talsmusikaler.
Emma: Papphammar på rullskridskor slutar aldrig vara roligt. Aldrig. Alldeles extra roligt är det där lilla »Så!«:et han säger när han tror att han har situationen under kontroll.
Caroline: Det finns en fin scen i ett Simpsons-avsnitt där Dustin Hoffman lånar ut rösten till en lärarvikarie som Lisa blir vän med. När hans vikariat är slut och han iväg till nästa skola ger han den sorgsna Lisa en lapp och säger något i stil med »Glöm aldrig det här«, och sedan hoppar han på tåget. På lappen står det »You are Lisa Simpson«.
Ida: Denna romantiker måste nämna alla scener där will they or won't they-paren kysser varandra första gången. Logan och Veronica i Veronica Mars, Rory och Jess i Gilmore Girls, Matthew och Mary i Downton Abbey, Jim/Tim och Pam/Dawn i The Office:arna. Men kanske allra mest scenen när Spike drömmer att han och Buffy kysser varandra, vaknar upp och förfärat utbrister: »Oh no. Please no!«
Bästa humorscen: Steve Coogans »Gentlemen to bed!!« i The Trip.
Bästa chockscen jag aldrig glömmer: När Kimberly i Melrose Place står framför spegeln och tar av sig peruken!
Anna-Karin: Det finns en fantastisk scen i Gilmore Girls där mellanstadieskolan i Stars Hollow ska sätta upp Fiddler on the roof. Kirk spelar huvudrollen, då ingen av barnen riktigt kunde bära upp den. Han står på scenen i skolans aula i löskägg och spelar på allra största allvar mot kidsen som också har lösskägg. I kulissen står Lorelai och Luke och har sitt första samtal efter att de gjort slut. Det är så briljant manus att jag kan se om det hur många gånger som helst. Så vansinnigt roligt och så sorgligt på samma gång. En annan är en väldigt kort scen från säsong fem i Buffy the Vampire Slayer när Giles väntar på att det ska komma kunder i hans nyöppnade magiaffär. Han står uppklädd i en löjlig trollkarlskostym och ler liksom milt och lite nollställt. Varje gång jag ser den scenen måste jag skicka ett mms på Giles till min lillasyster som tycker den är lika rolig som jag.
Tobias: »How to play chess« från första säsongen av The Wire.
Per: Det är nu nio år sen jag såg den första (och enda) gången men jag är fortfarande helt knäckt över scenen när Nate Fisher plötsligt dör i sjukhussängen i Six Feet Under.
Lisa: Upploppet i Emerald City, OZ. Särskilt då Said skjuter av pistolen i luften och skriker: »Now let's get organized« till de andras jubel och man bara väntar på att skiten verkligen ska träffa fläkten. Maggies briljant skämmiga »I hate jazz«-sekvens från Extras-avsnittet med Samuel L. Jackson. När Niles och Daphne äntligen berättar hur de känner för varandra kvällen innan hon ska gifta sig med tönt-Donnie i Frasier. Sauls lyckliga, men misstänksamma, blick då han ser Carrie och inser att hon inte dog i bombdådet mot CIA i Homeland.
Jimmy: Älskar alla scener som får mig att bryta ihop och böla, med det är alldeles för många att skriva ner här. Och såklart när Bodie och Poot diskuterar växthuseffekten:
Bodie: He's a cold motherfucker.
Poot: It's a cold world, Bodie.
Bodie: Thought you said it was getting warmer, man.
Poot: World going one way, people another yo.
Stefan: Kommer inte på någon speciell, det finns alldeles för många. Sedan är oftast de där fantastiska scenerna inte alls lika bra när man rycker dem ur sitt sammanhang. Men inledningen av sista avsnittet av True Detective som jag nämner i tvdags-redaktionens samlade slutord är ju fantastisk!
Daniel: För någon som tyckte Lost var epokgörande är så klart »We have to go back«-scenen mellan Jack och Kate så omtumlande som tv kan bli. Men min absoluta favoritscen i Lost var i The Constant när Desmond lyckas få tag i Penny över telefon och de pratar för första gången på tre år. Så mycket kärlek i den scenen, jag får gåshud bara jag tänker på det. En annan favorit är sista scenen mellan Mark Greene och John Carter i ER, när den i cancer döende Mark gått av sitt sista skift och vid entrén till akutintaget pratar med John som just gått på, de utbyter lite info om ett par patienter innan Greene säger »Now you set the tone, Carter« och promenerar ut i evigheten. Ett både osentimentalt och samtidigt gripande avsked mellan lärare och elev.
Sara: När Leo får reda på att Zoey Bartlet blivit kidnappad i The West Wing. Han springer för att berätta det för presidenten och det är något med hur han håller axlarna, han ser ut som en man som aldrig sprungit tidigare i hela sitt liv men nu inte har något annat val än att röra sig så fort han kan. Som om desperationen har tagit över hans kropp och rör den åt honom.
Vill också gärna nämna Xanders tal till Dark Willow i Buffy, för att det finns så löjligt få tv-skildringar av djup och kärleksfull heterovänskap.
Sedan har jag en favoritblick också: den som Andy ger April när hon kommer emot honom vid deras bröllop i Parks and Recreation.
Sommartittarna återkommer sommaren ut på TVdags, varje dag kl 10.