Innehåller spoilers för Masters of Sex säsong 2, avsnitt 5, Giants.
När jag såg att Sarah Silverman skulle vara med i ett avsnitt av Masters of Sex trodde jag allra först att det var hon själv som skojade. Det kändes så fullständigt otippat – förutom att hon gillar att skämta om sex, förstås, men det är väl en ganska vag koppling.
Sedan tänkte jag att det skulle vara svårt att se just Sarah Silverman i vintageutklädnad, att det skulle bli stunt-casting som distraherade i stället för att tillföra något.
På sekunden försvann Sarah Silverman och Helen tog över – ett levande dramaturgiskt tidsdokument över de halva liv så många fått leva genom decennier och århundraden.
Men när hon väl dök upp tog det bara några sekunder innan Sarah Silverman försvann och Helen, skelettet i Bettys dubbelbildliga garderob, tog över. Hon var ett enigma som övergick i något slags dramaturgiskt tidsdokument över de halva liv som så många fått leva genom decennier och århundraden. Scenen då hon och Betty tar något slags bitterljuvt farväl på damtoaletten blir kvar på näthinnan, utan att den gjorde några stora åthävor.
Samtidigt är det kanske lite svårt när en serie och ett avsnitt ska avhandla alla svåra frågor från ett förgånget decennium. Ja, de fanns förstås alla där i verkligheten, men det ska vara så mycket medvetenhet på en gång och det är en utmaning att få det att kännas naturligt och inte bara som en lektion. Jag blir dock väldigt nyfiken på hur mycket den faktiske doktor Masters brydde sig om samhällsfrågor (till exempel så jobbade han ju med att försöka omvända homosexuella, vilket inte rimmar så bra med seriens hantering av det hittills) och hur mycket av det som är att vi ska sympatisera med honom. Eller bara att manusförfattarna inte vill anklagas för att inte låtsas om den faktiska historia som pågick.
Sympatibyggandet gäller ju i och för sig i så fall också hans magiska libidoläkning med Virginia, till skillnad från det torra pumpande han ägnar sig åt med frugan. Ska det liksom vara ett argument för att vi ska gå med på det hela?
Där vändes saker lite på en intressant spets, för övrigt, när Virginia tog makten och sa ifrån, och tvingade honom att stå där bildligt och bokstavligt naken, medan hon tog på sig de distanserat kliniska glasögonen. Dock hade jag nog föredragit om hon hade tagit det fullt ut – hela vägen, om ni ursäktar. Alltså inte låtit honom komma undan och komma till sig. Det hade nog varit nyttigt för honom.