I dag pratar TVdags Hynek Pallas i DN Kultur om varför tv-serier just nu är så mycket bättre än nyhetsmedier på att skildra Mellanöstern, i en överhuvudtaget briljant text av Kristofer Ahlström – känner mig rent avundsjuk på tesen i sig, eftersom jag tassat runt den i mina små guilty pleasure-hyllningar av annars allmänt sågade Tyrant utan att riktigt sätta fingret just på denna kärnpunkt.
Israel-arabiske skådespelaren Ashraf Barhom som den hunsade diktatorsonen som tar över presidentskapet vacklar så fenomenalt mellan våld och kärlek, hat och rädsla, omnipotens och total existentiell osäkerhet…
Tyrant är ett originalverk av amerikanen Howard »24« Gordon och israelen Gideon Raff, som påbörjade sitt tvärkulturella samarbete i och med Homeland, som ju är en amerikansk remake av Raffs israeliska Gazakonfiktdrama Prisoners of War. Jag hade hoppats och trott på Tyrant som minst lika omsorgsfullt och mångbottnat seriös som Homeland, och fick som alla andra en svårsmält negativ överraskning när alla aktörer i det påhittade Mellanösternlandet Abbudin pratade låtsasarabiska – detta i form av en teater-engelska med en påfallande trögflytande brytning, som om skådespelarna tvingas prata lite extra långsamt och övertydligt på grund av samma producent-ängslighet inför textremsor som torde ligga bakom beslutet att inte låta dem prata originalspråk (som ryskan i The Americans).
Och så har vi – trots djupt researcharbete, samarbete med muslimska organisationer och en dedikerad palestinsk regissörskonsult – en del besvärande stereotyper ovanpå det, med den amerikanska sonens trevande gayrelation, med en jämnårig i kretsarna kring presidentpalatset, som kronan på verket.
Men här någonstans börjar det vända, för mig. Gaystoryn har ju helt försvunnit i de senare avsnitten. Vilket i sig må vara undermåligt ur seriedramaturgisk synpunkt, men det är desto bättre för hur Tyrant-dramat utvecklats.
Serien är ju inte bara, just nu, oerhört spännande – ett arketypiskt Jag, Claudius-maktspel (en referens som givetvis gör sig påmind i och med att alla pratar engelska…) på Gudfadern-tema – utan även en uppvisning i psykologiskt skådespeleri.
Ja, inte från huvudrollsinnehavaren Adam Rayner, vars Bassam/»Barry« är ungefär lika sämst-av-alla-i-casten som Taylor Schillings Piper i Orange is the New Black. Men från kärntruppen i presidentstaben – Raad Rawi som genuint fascistisk överbefälhavare; Salim Daw som butler-aktig lifetime-presidentrådgivare; och i synnerhet den israel-arabiske skådespelaren Ashraf Barhom som den hunsade diktatorsonen som tar över presidentskapet och vacklar så fenomenalt mellan våld och kärlek, hat och rädsla, omnipotens och total existentiell osäkerhet…
Barhom har tidigare spelat Shakespeare på absolut högsta nivå (en gripande Cassius i Ralph Fiennes kritikerhyllade regidebut Coriolanus) och har helt uppenbart plockat med sig inspiration och idéer därifrån in i Tyrant. Det går många starkare serier på tv just nu, men ingen skådespelare i någon av dem berör mig mer än Ashraf Barhom.
Tyrant går på FX i USA, det är oklart om den kommer till Sverige.