1. Viasat
Visst, det är kanske svårt att misslyckas om man har de allra mest attraktiva rättigheterna. Det är svårare att få ett mitt-i-tabellen-möte på Grimsta IP att glöda än Newcastle–Hull eller Basel–Porto.
Viasat har givetvis stora fördelar bara av att ha Premier League, Champions League och OS att jobba med.
Men jobbet ska göras också. I de där lite kyligt glänsande Viasatstudiorna (varför måste alla sportstudior se ut som en Star Trek-kommandobryggan) finns också enorma mängder kompetens. Kanske särskilt i just studiorna. När det gäller kommenterandet är Viasat – med undantag för den makalöse Niklas Holmgren som befinner sig på en helt egen nivå eller kanske snarare i en annan värld än konkurrenterna – inte på något sätt outstanding.
Men i pauserna, inför- och eftersnacket drar Viasat ifrån. Särskilt när det gäller bredden. C More har möjligen en startuppställning som kan konkurrera, men likt ett Chelsea eller Manchester City har Viasat en trupp som gör att de kan skicka in folk från bänken som håller samma klass. På alla positioner, från ankare till experter. Dessutom kan man, särskilt inom fotbollen, men även hockeyn, välja mellan olika toner, temperament och spetskompetenser: från Erik Nivas kontextualiserande djupkunskaper och Lasse Lagerbäcks buttra pondus till Ola Anderssons fortfarande vassa analyser.
Med den ambitiösa OS-satsningen börjar Viasat också justera en av kanalens (och sportjournalistikens) mer uppenbara brister – den väldigt manliga dominansen. Bara ett direkt katastrofalt vinter-OS ska kunna knuffa ned Viasat från den här positionen.
2. SVT
Sändningsrättigheter försvinner till höger och vänster. Experter sticker till mer kapitalstarka konkurrenter. Ersättarna har inte alltid varit helt klockrena.
Ändå – SVT fortsätter att ha landets bredaste, djupaste, säkraste sportredaktion. Och medan andra idag gör de största sporterna som fotboll och hockey betydligt bättre än SVT briljerar de ändå i de fall där de verkligen satsa.
Flaggskeppet Vinterstudion är inte minst fortfarande mäkta imponerande, kanske bättre än någonsin nu efter ett par veckor då de nya experterna (Johanna Ojala är ett superfynd, kanske det bästa programmet gjort på den här sidan Pernilla Wiberg) hittat sina roller. Dessutom har förlusten av skidskyttet till fyran gjort att SVT faktiskt kan tillåta sig ännu mer fördjupning i form av maratonlånga reportage och visa vad fördelarna med public service kan vara: man kan skicka folk till andra sidan jorden, prata länge med idrottare och sätta samman kvartslånga inslag som inte behöver brytas för reklam.
Att yngre och hetare förmågor försvinner till kommersiella konkurrenter har den fördelen också att ärrade lågmälda veteraner som Jens Lind och Jakob Hård får större utrymme att göra vad de är bäst på. En kompetens som inte sällan saknas hos konkurrenterna.
3. C More
Förlusten av Premier League-rättigheterna till Viasat var ett tungt slag för C More. Ibland kan man nästan ett par år senare fortfarande känna fantomsmärtorna. Möjligen är det också därför det har tagit så lång tid för C More att få till de länge lite avmätta La Liga-sändningarna – omställningen har varit tuff.
Med det sagt: arbetet kanalen gör runt den allsvenska fotbollen och SHL-hockeyn håller absolut högsta klass. Även om bredden inte är lika stor som hos Viasat, är toppen imponerande. Kommentatorer som Lasse Granqvist och den alltid så behagligt kolugna Anders Fredriksson är topp-tre i landet (även om Granqvists allra mest rätta element nog fortfarande är radion). Som fotbollsmatchanalytiker är Jens Fjellström fortfarande Sverigeledande, dessutom har han vuxit ytterligare av att få Hasse Backes fryntliga tyngd bredvid sig. Även på reportersidan är C More starka med rappa Camilla Nordlund och Jonas Dahlquist.
4. TV4
Ibland när man tittar på TV4:s sportsändningar känns det lite som att träffa den där killen som var the shit på gymnasiet, men som nu 15 eller 20 år senare fortfarande kör samma gamla skämt och stil som han gjorde då.
Allt det som vid 1990-talets mitt gav fyrans sportredaktion en fräschör i jämförelse med SVT – de annorlunda vinklarna, det ironiska tilltalet, den »sköna« attityden, de roliga klippen på idrottare som drattar på arslet – känns i dag snarare ganska trött i en värld där sportjournalistiken blivit mer analytisk och seriös än någonsin tidigare.
I dag är TV4 snarare som bäst när de är så lite TV4 som möjligt. I de mindre formaten där nördigheten tillåts frodas – som i det i och för sig ganska rumphuggna Fotbollskanalen Europa – och i sammanhang där det inte ska fläskas på så förbannat. Till exempel gör fyran fortfarande fantastisk handboll, passionerad Serie A-bevakning och har lyft sina Ligue 1-sändningar efter en darrig start under Zlatans första år i Paris.
5. Eurosport
Femma med en bullet. Eurosport har den inte särskilt avundsvärda sitsen att bli jämfört med SVT när det gäller vintersport, en jämförelse kanalen inte riktigt klarar av. SVT:s Vinterstudion-muskler (och utrymme i tablån) är för stora helt enkelt.
Men inköpet av Bundesliga inför förra säsongen var synnerligen vältajmat och Eurosport har med ganska små medel skapat en både kunnig och rapp fotbollsbevakning.
Dessutom är Eurosport direkt strålande på områden där många andra redaktioner dragit ned på bevakningen eller knappt har någon alls. Maria Strandlund-Tomsvik är tveklöst landets vassaste tenniskommentator och att få följa en bergsetapp i Tour de France med Roberto Vacchi är bland det mest rafflande man kan göra i tv-sport-väg.
Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen TV-året 2013!