»Världens bästa filmer om verkligheten«. Det är lätt att instämma med den tagline som pryder SVT DOX hemsida. Även om man faktiskt rätt ofta kan ta bort det andra ledet, »om verkligheten«. För få platser i svensk public service håller lika hög klass som filmerna under DOX-vinjetten. Det gäller inte minst den här månaden, när det återigen går att se Mia Engbergs Belleville Baby – som vann en Guldbagge i vintras – på SVT Play och i SVT-repris nästa helg.
I fem års tid låste Engberg in sig i en källare, tills hon kom ut med den bästa svenska essäfilm som någonsin gjorts. En djupt personlig berättelse som väcktes till liv när den småkriminelle fransos Engberg levde med i Paris för många år sedan – i filmen heter han Vincent – ringde upp henne efter en fängelsevistelse.
I fem års tid låste Engberg in sig i en källare, tills hon kom ut med den bästa svenska essäfilm som någonsin gjorts.
Filmen kretsar kring samtalet, hur de vrider och vänder på minnen (och hur olika de minns saker, eller inte minns alls) och Engbergs reflektion över vem hon är. Hur hennes kön, klass och möjligheter som vit både färgar minnet och ger henne andra möjligheter än Vincent då och nu.
Men Belleville Baby är en »skapad« fiktion som bottnar i en något självupplevt. Ett slags autofiktion inspirerad av Marguerite Duras och 60-talsfilmer i gränslandet mellan det dokumentära och det fiktiva. Engberg utgick ifrån en skriven text när hon byggde filmen. Konversationen med »Vincent« är dialog med en skådespelare och det ömsom undflyende ömsom tydliga fotot är upptaget med en Super8-kamera hon köpte på en loppmarknad.
Och det mest magiska, det är att efter sjuttiotre minuter inser man att Belleville Baby genom sina skeva bilder, de små ljuden och Engbergs exakta inläsning har byggt ett eget rum i ens huvud. Ett rum som inte längre handlar om »Mia« och »Vincent« utan om all den kärlek man själv har förlorat någonstans på vägen – och de lika vackra som tröstlösa minnena av den.