När Torka aldrig tårar utan handskar första gången hade svensk tv-premiär hörde vi den flera gånger jämföras med Angels in America, eller i alla fall kallas för en svensk motsvarighet till Tony Kushners bizarrodramedi. Men hur lika är de varandra egentligen?
Förutom att en av huvudpersonerna i båda serierna är medlemmar av en kristen homofientlig trosinrikning (mormoner och Jehovas vittnen) skulle jag säga att likheterna är få. Där Angels jobbar med det surrealistiska och humoristiska för att tackla aids och de konsekvenser sjukdomen hade på 1980-talets bögkultur är Torka aldrig tårar menat att vara realistisk i allt från de autentiska bilarna och frisyrerna till skådespeleriet. Det ska kännas i hjärtat att det här är på riktigt. Som så ofta med Jonas Gardell kan ibland allvaret kännas övermäktigt, att det liksom inte går att andas. Då saknar jag humorn och surrealismen i Angels där det drömska faktiskt gör det allvarliga mer begripligt och nära.
Gardells allvar blir övermäktigt. Då saknar jag humorn och surrealismen i Angels där det drömska faktiskt gör det allvarliga mer begripligt och nära.
Som när huvudpersonen Prior blivit lämnad av sin sjukdomsfobiska pojkvän och ensam tynar bort i en lägenhet på Manhattan, yttrar »You know you’ve hit rock bottom when even drag is a drag«. Så blir det aldrig riktigt i Torka aldrig tårar, då allvaret och kärleken premieras i form av det riktiga allvaret och den riktiga kärleken. Efter ett tag vill jag skrika till tv:n, ja ja, jag hajar grejen! Det är jätteallvarligt!!! Och tragiskt. Jag tänker på att jag varje gång jag läst en bok av Jonas Gardell kommit på någonstans efter halva att detta är ju oerhört bra men det får mig att vilja dö.
Missförstå mig inte, ibland är Torka aldrig tårar lysande. Speciellt är det de unga skådespelarna som briljerar. Flera gånger gråter jag bara för att Rasmus och Benjamin tittar på varandra med det där oreflekterade allvaret som man bara kan känna när man är 19. Till och med på gränsen till överdrivna Paul går mig rakt in i hjärtat med sina tvära kast mellan ironisk dryghet och äkta ömhet. Det är faktiskt lite som att det går en skiljelinje mellan scenerna med de lite yngre aktörerna i bög-Stockholm och den äldre generationens grå vardagsscener. Flera gånger kommer jag på mig själv med att tänka: »Jag förstår inte varför Hannes dröjer«. Eller för att fortsätta referensfesten: »På scenskolan fick jag lära mig att tala riktigt onaturligt«. Replikerna ligger liksom inte rätt i mun på Stefan Sauk, Marie Richardsson eller Annika Olsson. (Även om julscenen med den vita älgen är tv-magi.)
Jag vet inte om det är regin, eller om det verkligen finns ett metodskifte i svenskt skådespeleri där de yngre, nyutexamininerade har sluppit talatydligtsjukan och fått ett mer naturligt sätt att agera. Jag hoppas det. Jag vill älska Torka aldrig tårar utan handskar. Jag tror att serien, och bokserien den bygger på, är viktig för svensk samtidshistoria. För många som varken var med i kretsarna när det begav sig eller har homosexuella vänner nu kan det kännas avlägset och överspelat och jag håller med Jonas Gardell om att vi ska skämmas för hur de sjuka behandlades av samhället och att vi ska skämmas för att vi inte har koll på vår historia. Vi ska skämmas över tystnaden, både då och nu. Att få oss då att gråta över en tv-serie kan faktiskt vara en början på ett engagemang, att få börja ställa frågorna om vad det var som hände. Att serien kan ta sig rakt in i även den homofobaste av tittares hjärta tvekar jag inte heller på.
Någon Angels in America är det inte. Men jag kommer att se om serien nu när den återkommer till SVT, och grina i varannan scen. Jag kommer fortsätta önska att jag och Paul var bästa vänninor, som den obotliga faghag jag är.
Torka aldrig tårar utan handskar kan från och med i dag ses på SVT Flow.