Wim Wenders Pina, lika delar en dokumentär, dansfilm och hyllning till koreografen Pina Bausch, är den bästa 3D-film jag sett. Jag hade förmånen att se den i en glest befolkad salong på Royal i Malmö under Filmdagarna 2011 – en biograf som inte har som vana att visa tyska arthouserullar, om man säger så – och även om den imponerande 3D-effekten inte gjorde att jag omprövade min i grunden ganska skeptiska attityd till 3D så gjorde det åtminstone mig uppmärksam på att tekniken med fördel kan appliceras även på filmer som inte är trumhinnebriserande idiot-high concept för tonåriga pojkar.
Pina Bausch dog bara ett par dagar innan Wim Wenders skulle börja filma. En chockad Wenders ville lägga ner men Bauschs dansare övertalade honom att fortsätta.
På tv blir det antagligen inte samma häftiga upplevelse som på bio (jag har ännu inte sett Pina i vanlig 2D) men det ska inte hindra någon från att zappa över till SVT2 i kväll och ta del av en rejäl dos högkvalitativ dansunderhållning.
Pina Bausch var en inflytelserik tysk koreograf som ledde sitt eget danskompani, Tanztheater Wuppertal Pina Bausch, i nästan 40 år fram till sin död 2009. Dödsfallet inträffade bara ett par dagar innan Bausch och Wim Wenders skulle börja filma det som sedan blev Pina. En chockad Wenders ville lägga ner produktionen, men Bauschs dansare övertalade honom att fortsätta. Resultatet är en fantastisk film, som blandar intervjuer med Bauschs kollegor och vänner med spektakulära dansnummer, samtliga baserade på några av Bauschs mest hyllade verk. I oväntade miljöer och med enorm intensitet och närvaro framför dansarna en sista tribut till sin läromästare.