Jag är generellt sett ganska ljummet inställd till Clint Eastwoods alster som regissör. Gamle Clintans hantverksmässigt habila men tråkiga oeuvre ses sedan ett antal år tillbaka av en dyrkande amerikansk kritikerkår som verk av en obestridlig filmkonstnär i rakt nedstigande led från den gamla skolans arbetshäst-auteurer som Eastwoods idoler John Ford och Raoul Walsh, men hans produktion de senaste 15 åren har i min mening mest visat upp en ganska trött filmare som lever på gamla meriter, som tycks vara ur fas med sin samtid och som antagligen önskar han gjorde film på 1940-talet i stället. Det är sömnigt, tondövt, humorlöst, nostalgiskt, sentimentalt. Inte alltid, inte hela tiden, men ofta. (Utmärkta Unforgiven från 1992 får nog ses som starten för den nutida vurmen av Eastwood som regissör; själv tycker jag att hans 1970-tal, som gav oss Play Misty for Me och High Plains Drifter, är mer intressant).
Gene Hackman gör den omoraliska, korrupta, aggressiva, lynniga, maktfullkomliga presidenten med lust och hängivelse – verkligen en av vår tids stora skådespelare.
Inte heller thrillern Absolut makt (en videobutiksosande svensk titel som dock är en direktöversättning av originalets Absolute Power), som går i kväll på TV4 Film, är en särskilt märkvärdig film, men av Clintans produktioner det senaste årtiondet eller så är det den jag återkommer till mest, framför allt av två anledningar.
Den första är inledningen, där Clintan som åldrad inbrottstjuv tar sig in i en lyxvilla, hamnar i ett lönnrum och ofrivilligt bevittnar ett synnerligen snaskigt mord, vilket propellerar handlingen framåt och drar in den gamle tjyven i en riktigt stinkande sörja av korruption, politik och ond bråd död. Filmens första 20 minuter eller så, som skildrar inbrottet och händelserna som leder fram till mordet, är nästintill stumma, och ytterst eleganta – det är ett för Eastwood okarakteristiskt filmiskt medvetet berättande (och bryter även av mot resten av filmen, som är betydligt mer konventionellt berättad), som drar ovanligt mycket uppmärksamhet till sig självt; om en dylik sekvens funnits med i en thriller av De Palma eller Hitchcock hade jag inte reagerat, men när Eastwood, som inte är känd för extravaganta krusiduller i sina filmer, gör det, är det anmärkningsvärt.
Den andra anledningen är skådespelarna i allmänhet, och särskilt Gene Hackman i rollen som USA:s president. Hackman gör den omoraliska, korrupta, aggressiva, lynniga, maktfullkomliga presidenten med en sådan lust och hängivelse att det är en fröjd att se. Verkligen en av vår tids stora skådespelare. Resten av rollistan är också full av stabila kort: Scott Glenn och Dennis Haysbert som allt mer insyltade secret service-agenter, Ed Harris som utredande polis, och inte minst alltid fantastiska Judy Davis som presidentens stabschef.