Butte?!« – Bobby Briggs
Innehåller spoilers för Twin Peaks, säsong 1, avsnitt 1, Northwest Passage.
Jag inser genast att jag inte kommer att kunna hålla isär vad jag minns av Twin Peaks från senaste gången jag såg hela serien, vad jag tror jag minns av Twin Peaks, och vad jag faktiskt ser nu – det här blir en ofrånkomlig blandning av alla intryck som sköljer över mig när jag nu ser om en av mina absoluta tevefavoriter. Allt läggs i en shaker, skakas och hälls upp i ett recapcocktailglas. Men jag ska försöka att hålla spoilers till det avsnitt som avhandlas, och inte gå handlingarna för mycket i förväg – låt oss ha samma policy i kommentarerna. För tro det eller ej, alla superfans: det finns de som aldrig sett Twin Peaks förr.
Det börjar med en såg. En snårgärdsmyg och en såg. Förtexterna etablerar skådeplatsen Twin Peaks som en liten stad i nordvästra USA, som har en gammaldags skylt som deklarerar antalet invånare (51 201). Det lokala sågverket ges stort utrymme i förtexterna, liksom den allestädes närvarande skogen. Och det mörka vattnet. It's all coming back to me.
Det börjar med en såg. En snårgärdsmyg och en såg.
Jag kom dock inte ihåg att den första människan vi ser är en kvinna som sitter framför en spegel och ser olycklig ut. Hon är, ska vi senare få veta, Josie Packard, inflyttad från Hong Kong och änka till den framlidne Andrew Packard, en av Twin Peaks starka män och ägare av sågverket från förtexterna. Det är morgon. I en annan del av huset packar Pete Martell sin fiskeutrustning, säger adjö till sin fru Catherine, framlidne Andrews syster, och beger sig ut på en tidig fisketur. Han kommer dock inte långt – vid stranden intill huset hittar han ett lik invirat i plast.
Pete ringer den lokala sheriffen, Harry S. Truman, som tillsammans med den ditkallade alltialloläkaren Dr Hayward konstaterar att den döda är Twin Peaks-bon Laura Palmer, sjuttonårig Homecoming queen. Hon har mördats. Sheriffen struntar i att göra en regelrätt brottsplatsundersökning eftersom kroppen förmodligen spolats i land – något tveksamt polisarbete kan jag tycka. Såhär långt har vi också som hastigast träffat polisstationens sekreterare/telefonist Lucy, och den överempatiske poliskonstapeln Andy, vars lämplighet som fältarbetande polis känns ytterst tveksam – kanske borde han jobba i nåt arkiv i stället.
Hemma hos familjen Palmer är det dags för frukost, och Lauras mamma Sarah upptäcker att dottern inte är på sitt rum. Här etableras den kusliga bild i grodperspektiv av trappan upp till övervåningen i Palmerhuset, med en ständigt snurrande takfläkt, som kommer att återkomma flera gånger i serien (minst tre gånger bara i piloten). Sarah ringer Lauras pojkvän Bobby Briggs, men får av hans föräldrar reda på att varken Bobby eller Laura är där. Kanske är det för att jag redan vet så mycket mer om Major Briggs, men den första harmoniska synen av honom och hans fru (som mig veterligen passerar genom hela serien utan att få ett förnamn) i ett kök med en massa röda skåpsluckor – han läser tidningen och hon masserar hans axlar – gör mig av någon anledning väldigt glad. Och redan här och i samtalet med Mrs Palmer anar man att föräldrarna Briggs är mer än lovligt naiva vad gäller deras guldgosse Bobby. Sarah ringer vidare.
På Great Northern Hotel möter vi bortskämda Audrey Horne, dotter till hotellmagnaten Benjamin Horne, när hon är på väg till skolan. Hon är, i likhet med många andra personer i serien, som hämtad ur det förgångna – företrädesvis någon slags romantiserad bild av 1950-talet. Hon kliver in i en väntande bil körd av en privatchaufför, och dröjer sig kvar med tåspetsarna på trottoarkanten på ett underbart sätt innan hon hoppar in och åker iväg.
Det är en hjärtskärande scen – Leland flämtar till »Sheriff Truman« när han ser Harry i receptionen, tappar telefonluren och lämnar en desperat Sarah ensam i andra änden av linjen. Bägge förstår vad som hänt.
Inne på hotellet pågår ett viktigt möte – Ben Horne håller på att sälja en grupp besökande norrmän på idén om en exklusiv country club i Ghostwood, ett närbelägt skogsområde. Lauras pappa, Leland Palmer, är där i egenskap av Hornes advokat och högra hand. Sarah Palmer når Leland på telefon samtidigt som sheriff Truman dyker upp för att informera honom om Lauras öde. Det är en hjärtskärande scen – Leland flämtar till »Sheriff Truman« när han ser Harry i receptionen, tappar telefonluren och lämnar en desperat Sarah ensam i andra änden av linjen. Bägge förstår vad som hänt.
På The Double R Diner sitter Bobby Briggs – cool, kaxig, klädd i skinnjacka och med en begynnande bok-på-huvudet-frisyr – och dricker kaffe i väntan på att servitrisen Shelly Johnson ska sluta sitt pass. (Jag vill passa på att uttrycka min uppskattning för den tyska servitrisen Heidi, som avlöser Shelly och som fnittrar ljuvligt när Bobby retar henne – en marginell karaktär som ändå blir oförglömlig; typiskt för hela serien.) Shellys boss Norma uppskattar inte Bobby, och ger Shelly en menande blick när hon går med på att få skjuts hem av honom. Men vem kan stoppa två kåta ungdomar? Ingen! Det skulle i så fall vara Leo Johnson, Shellys stränga lastbilschaffis till man. Men han är iväg på jobb, enligt Shelly, han ringde från Butte kvällen innan och är fortfarande on the road. Men Bobby tvingas tvärnita när Leos stora truck oväntat står parkerad på tomten. Han släpper av Shelly och skyndar därifrån. Det är tydligt att Leo inte är någon man ska bråka med.
Jag gillar Bobby. Han är en stereotyp jock – poppis bland tjejerna, kapten för fotbollslaget, ganska korkad och irriterande – en rebell utan riktning som tycks transporterad från en PSA-film från femtiotalet om ungdom på glid. Han påminner mig dessutom om en av mina favoritfilmkaraktärer från de senaste femton åren, Paul Rudds kroniska strulpelle Andy i Wet Hot American Summer.
Härpå följer en tämligen fenomenal sekvens som utspelar sig i skolan och kulminerar med att eleverna och personalen får höra nyheten om Lauras död. Vi träffar Donna Hayward, doktorns dotter, som är Lauras bästa vän, och James Hurley, en grovhyvlad träplanka hunkig biker som tycks ha haft ihop det med Laura på något sätt. Bobby anländer till skolan och träffar polaren Mike, Donnas pojkvän och fellow jock. Bobby kallas in till rektorn, där sheriffens män väntar. Sheriffen berättar för Bobby om Lauras död. Han är chockad och reagerar våldsamt på antydningar om att han skulle vara inblandad i mordet.
Donna som börjar ana vad det handlar om, en blick på Lauras tomma stol, en oidentifierad elev som springer skrikande över skolgården. Och så via högtalarsystemet: rektorns utrop, som han knappt kan ta sig igenom utan att bryta ihop.
Scenen i klassrummet när ryktet om Laura börjar spridas och läraren får reda på vad som hänt av en polis – lite lagom okänsligt att ta läraren åt sidan och meddela ett dödsbud bara sådär, eller? – är stark. Donna som börjar ana vad det handlar om, en blick på Lauras tomma stol, en oidentifierad elev som springer skrikande över skolgården. Och så via högtalarsystemet: rektorns utrop, som han knappt kan ta sig igenom utan att bryta ihop.
Dessutom innehåller skolsekvensen ytterligare en liten fantastisk detalj: en student som stänger sitt skåp och electric boogie-dansar ur bild, sidledes, i bakgrunden samtidigt som folk är på väg till sina klassrum. Gotta love it.
Hemma hos familjen Palmer går konstapel Hawk igenom Lauras rum och hittar hennes dagbok. Sheriff Truman förhör Sarah Palmer. Det står klart att Laura smet ut från sitt rum efter att hon sagt godnatt till sin mamma kvällen innan. Harry får meddelande om att en annan lokal flicka, Ronnette Pulaski, har anmälts saknad av sin pappa som jobbar på sågverket.
På samma sågverk är det öppen konflikt mellan Catherine och Josie. Josie vill stänga ner arbetet för dagen med anledning av mordet, Catherine vill köra vidare. Catherine, som avskyr Josie och ser sig själv som den rättmätiga ägaren till sågverket, påpekar att Josie inte vet något om att sköta en industri av det här slaget, men Josie sitter på trumf: hon är trots allt ägaren, och det är hon som bestämmer. Sågverket stängs ner och arbetarna går hem för dagen. 1-0 till Josie, men den här matchen är knappast över.
I en kort, obehaglig scen dyker så den saknade flickan, Ronnette Pulaski, upp – stapplande över en järnvägsbro, slagen, skitig, brännmärkt, torterad, med sönderslitna kläder och rep runt handlederna. Hon förs till sjukhus, där hon förlorar medvetandet.
James styr hojen till sin farbror Big Eds bensinmack för att… ja, exakt vad James vill och tycker är lite svårt att veta. Han säger inte så mycket alls, och James Marshall är inte världens mest uttrycksfulla aktör – det handlar hittills mest om att se svårmodig och lite deppigt sammanbiten ut. I inledningen av just den här scenen ser han dock mest ut som Arnold Schwarzenegger i Terminator 2, två år innan T2 kom ut. Vilket känns logiskt med tanke på att James och Arnold är ungefär lika uttrycksfulla. Vi får här också en första glimt av Eds knäppa fru Nadine, som har en lapp för ena ögat och är besatt av gardiner.
Dags för specialagent Dale Cooper från FBI att göra entré. (Starkt jobbat av FBI att vara på plats så snabbt!) Cooper utmärker sig direkt som en noggrann typ – han talar under hela serien kontinuerligt in viktig information i en diktafon, till någon han kallar »Diane«, som vi kan gissa är en sekreterare eller en mottagare under kodnamn – och han gör det med en detaljrikedom och exakthet som skvallrar om en bror duktig, någon som varit etta i alla sina klasser vid Quantico. Samtidigt citerar han WC Fields, pratar lyriskt om kaffe och körsbärspaj, och uttrycker förundran över de mäktiga träd han passerar, så en robot är han inte.
Cooper möter upp med Harry på sjukhuset, och tillsammans undersöker de Ronnette Pulaski. Cooper undersöker i synnerhet Pulaskis naglar, utan att hitta något och utan att förklara varför. Ronnette har blivit våldtagen och grovt misshandlad. Det finns ingen koppling mellan Ronnette och Laura Palmer, vad Harry vet. En spännande detalj: på väg ner till bårhuset delar Cooper och Harry hiss med en person som kommer att figurera mer i handlingen längre fram. På väg ner till bårhuset stöter de också på Dr Lawrence Jacoby, en psykiatriker som hade Laura som patient – något han basunerar ut direkt vid hej och hallå. Han verkar inte heller direkt sorgsen över Lauras död.
Scenen då Cooper och Harry undersöker Lauras kropp är noterbar av ett par olika trivia-anledningar: lampans blinkande ljus var ett tekniskt misstag som Lynch tyckte passade stämningen och därför behöll, Coopers undersökande av Lauras naglar (ett hårresande ögonblick för alla vars rädsla för nagelskador ligger högt på skräcktoppen) var det enda som ABC:s censur ville sätta saxen i (utan framgång), och bårhusbiträdets felaktiga replik användes i slutversionen av scenen. När Cooper säger »Would you leave us, please?« till biträdet svarar han »Jim«. Kyle Maclachlan håller masken, upprepar frågan, och biträdet lämnar lokalen. Cooper tar sedan en pincett och får fram en urklippt bokstav (tänk utpressningsbrev), ett R, från under en av Lauras naglar. Han har sett det förr.
På polisstationen går Cooper och Harry igenom Lauras saker – framför allt hennes dagbok och ett videoband de hittade i hennes sovrum. Dagboken ger till en början inget speciellt, bara en del generiska tonårstankar. Laura nämner en ›J‹.
På polisstationen går Cooper och Harry igenom Lauras saker – framför allt hennes dagbok och ett videoband de hittade i hennes sovrum. Dagboken ger till en början inget speciellt, bara en del generiska tonårstankar. Laura nämner en ›J‹. Men dagboken innehåller också en nyckel till ett bankfack och en liten plastficka med spår av vad Cooper tror är kokain. Harry är skeptisk – Laura var en ju helylletjej och skulle aldrig hålla på med knark! Harry, Harry.
Videobandet visar en picknick där Donna och Laura dansar och jönsar framför kameran, men vem är det som filmar? De tar in Bobby på förhör, och visar honom videon. Efter en kort frågestund knappar Cooper in ett meddelande till Harry på sin avancerade minräknare – innan mobiltelefoner, gott folk – med det enkla budskapet: »He did not do it.« I Lauras öga i videon reflekteras nämligen en viktig ledtråd: en motorcykel. Den som höll i kameran är MC-fantast. Bobby släpps.
Jag älskar att studera Agent Coopers olika ansiktsuttryck och kroppsspråk när han möter folk i Twin Peaks. Han är vänligheten själv mot vissa personer, som sheriff Truman – i deras första möte på sjukhuset är han för den allvarliga situationen nästan opassande käck – men han är nästan demonstrativt sval inför exempelvis Dr Jacoby. Jag tror det säger mycket om karaktären Cooper, och hur han förhåller sig till gott och ont, hur han väljer och inte väljer att visa empati, och så vidare. Han kan vara viktigpetter och nitisk paragrafryttare när det behövs, och improvisera eller sänka garden när det är nödvändigt, när han känner sig garvad nog att släppa lite på kontrollen men ändå ha full koll – till exempel hans coola agerande vid vägkrogsbråket (se nedan). I förhöret med Bobby är han precis som i mötet med Dr Jacoby professionellt snutnollställd, och hans avskedsreplik till Bobby – »You didn't love her anyway« – är cold blooded.
Samtidigt hittas den förmodade platsen för Lauras mord och Ronnettes tortyr – en utbränd gammal tågvagn långt borta från händelsernas centrum. Cooper och Harry åker dit. Vad som hänt där känns som något outtalbart och 100 procent vedervärdigt. På en liten hög jord ligger ett halsband med ett halvt guldhjärta, samt en papperslapp där det står skrivet, antagligen i blod, »FIRE WALK WITH ME«. Vi ser sedan James sitta på en bergssluttning och kontemplera förlusten av Laura – han har den andra halvan av hjärtat i sin ägo.
På Great Northern är det lite kris efter det att Audrey skrämt bort norrmännen med snack om mordet på Laura. Vi får nu träffa resten av familjen Horne – den känslomässigt distanserade Mrs Horne och Johnny Horne, Audreys handikappade bror, som hade Laura som assistent och som nu är upprörd över att Laura inte är där.
På banken går Cooper och Harry igenom Lauras bankfack och hittar en tjock sedelbunt. »That's a lot of girl scout cookies«, konstaterar Cooper. Dessutom innehåller bankfacket ett exemplar av porrtidningen Flesh World i vilken Ronnette Pulaski har satt in en kontaktannons. På samma sida i tidningen syns också ett foto på en bekant långtradare – Leo Johnsons. Klipp till Leo, som sitter hemma och misstänker Shelly för jävelskap på grund av cigarettfimpar av okänt märke i askfatet. Shelly bedyrar sin oskuld, men Leo ser skeptisk ut. Leo verkar vara en väldigt kontrollerande person, och det tycks ständigt hänga en smocka i luften när han talar. Han ser lite ut som en ung Michael Ironside med wrestling/hair metal-hår, och man undrar hur en sån skitstövel fått ihop det med Shelly, som trots sina äktenskapslögner verkar vara en fin människa. En sak är säker: de använder samma shampoo.
Mördaren kan vara NÅGON I ER NÄRHET, kanske till och med NÅGON NI KÄNNER! Men! Vi vill inte att det här ska bli en häxjakt. Så, öh, tänk inte så mycket på det.
På ett möte i en Folkets hus-liknande samlingslokal informerar polisen allmänheten om händelserna, och vi får lite välbehövlig introduktion till diverse karaktärer, via Harry som upplyser Cooper. Cooper berättar för församlingen att det för ett år sedan inträffade ett mord i en annan del av staten på en viss Teresa Banks - ett mord som påminner om Lauras. Han går inte in på detaljer, men han tror det kan vara samma gärningsman, och levererar sedan ett något motstridigt budskap till befolkningen i Twin Peaks: mördaren kan vara NÅGON I ER NÄRHET, kanske till och med NÅGON NI KÄNNER! Men! Vi vill inte att det här ska bli en häxjakt. Så, öh, tänk inte så mycket på det. Cooper rekommenderar ett tillfälligt utegångsförbud efter klockan 22 för ungdomar under 18.
Hemma hos familjen Hayward smyglyssnar Donna på sin far när han berättar för Mrs Hayward detaljerna med guldhjärtat och att polisen tror att mördaren har den andra halvan. Donna inser att hon måste varna James, och smiter ut med hjälp av hennes poesiskrivande lillasyster Harriet, som jag tror vi alla kan vara överens om behöver få mer utrymme i serien.
I stället för trashiga rednecks och kokainhöga utkastare befolkas den här vägkrogen av nåt slags proto-emo/grunge-bikers som zonar ut till Julee Cruises drömska toner.
Strax därefter dyker Bobby och Mike upp hos Haywards och vill snacka med Donna – digga druckna Bobby balansera på motorhuven medan Mike ringer på dörren! – men Donna är som bekant redan utflugen, så Bobby och Mike beger sig till vägkrogen. Cooper och Harry är redan på plats och kör en stakeout. Vägkrogen har inte många likheter med diton i Patrick Swayze-klassikern Roadhouse – även om Ben Gazzarras slemma skurk Brad Wesley nog hade passat bra även i Twin Peaks-universat. I stället för trashiga rednecks och kokainhöga utkastare befolkas den här vägkrogen av nåt slags proto-emo/grunge-bikers som zonar ut till Julee Cruises drömska toner.
Denna afton har många personer samlats på krogen. Big Ed och caféägaren Norma när en oförlöst romans och vi får lite bakgrund till den nu – Normas man sitter i fängelse för dråp och hon lovar Ed att hon ska lämna honom. Ed tycks ha hört det förr och reagerar med viss skepsis. Bobby och Mike rumlar in och kort därefter anländer Donna – och bråk uppstår. Emobikersarna får storstryk; de har varken blydaggar eller biljardköer till hjälp utan radar upp sig likt hejdukar i gamla Batman och låter Bobby och Mike puckla på dem en och en tills det blir för pinsamt och de gör gemensam sak. Donna smiter dock undan med hjälp av en biker som ser ut som en av The Lost Boys – han heter Joey men känns oviktig för resten av serien. Harry och Cooper kallar in backup till vägkrogen och ger sig sedan efter Donna.
Donna träffar James, som hon först inte känner igen bland alla träden. OK, jag ska hålla tillbaka på James-skämten, men det är svårt. (Här är ett till: Hur visste du att James var så träig? Det sågspå'n!) James avslöjar för Donna att han var med Laura kvällen innan, och att hon agerade underligt. Bilden av Laura utvecklas här till något mer mystiskt, hemlighetsfullt. Det står klart att hon undanhöll massor av saker även för hennes bästa vän Donna, att hon levde ett dubbelliv, och att hon kände djup ångest inför det. James säger också att Laura berättat att Bobby har dödat en kille. Vem och hur vet han inte. Scenen kulminerar i en kyss som överraskar dem bägge. De bestämmer sig sedan för att gräva ner det halva guldhjärtat som James har, så inte polisen kopplar honom till mordet.
Harry och Cooper plockar upp James och tar med honom till stationen. De låser in honom i en cell intill den där Mike och Bobby sitter, vilket leder till en ganska intensiv scen där de senare på hundmanér skäller, ylar och stirrar ut James.
Innan piloten avslutas får vi i ganska rask takt veta att Harry har en affär med Josie Packard. Catherine Martell visar sig också ha en affär med hotellmagnaten Ben Horne. Etableringen av de många karaktärerna och deras relationer fortsätter avsnittet ut, men cliffhangerbomben som briserar i pilotens allra sista scen är en klassiker: Lauras mamma Sarah, utmattad av gråt och sorg, halvligger i soffan och tycks få en vision av hur någon hittar det nergrävda guldhjärtat. Men vem? Bilden av trappan upp till övervåningen, med den ständigt snurrande takfläkten, återkommer. Sarah skriker rakt ut – och när jag pausar avsnittet gör jag nästan samma sak. Igen. Lynch har förklarat att det som syns i spegeln bakom Sarah var en olyckshändelse, en ödets slump. Jag vet inte, det låter nästan för bra för att vara sant – men att det förebådar mörka krafter står bortom alla tvivel.