Innehåller spoilers om Californication, säsong 7, avsnitt 12, Grace.
Anna-Karin: Visst tog Hank livet av sig där i bilen, och resten av finalepisoden var något slags »what if«? Det var i alla fall hur jag tolkade, då resten av avsnittet kändes fullständigt orealistiskt. Jag fattar behovet av att behöva knyta ihop säcken för ett obönhörligt allra sista avsnitt, men det här var ju bara löjligt. Vad tyckte du?
Magnus: Tanken om att Hank tog livet av sig är förvisso frestande att beakta, dessvärre tror jag inte att det stämmer. Slutet var helt enkelt så löjligt och befängt som det verkade. Vilket i och för sig går hand i hand med större delen av Californication som helhet. Alltså, maken till att förstöra en serie. För någon gång för länge, länge sedan var ju Californication bra på riktigt. Inte som nu ett satans jippo, där ingenting känns trovärdigt eller äkta.
Någon gång för länge, länge sedan var ju Californication bra på riktigt. Inte som nu ett satans jippo.
Slutsäsongen har haft sina stunder. Men fler dåliga än bra. Hanks romcom-tal till Karen till exempel… Motbjudande. Och allt som hade med Stu och hans “massagedocka” att göra var ju bara groteskt. Så omdömeslöst och äckligt. Hade kanske passat in i någon av sentida tortyrporrfilmer, men här kändes det bara desperat. Frågan är om man egentligen hade kunnat göra något för att rädda finalen?
Anna-Karin: Jag har sedan säsong ett ett hatkärleksförhållande till Californication, där jag liksom vadar igenom dynga för att få de där sällsynta guldkornen. De har tyvärr blivit färre och färre, och ja, serien har tappat all form av trovärdighet. En del handlar om, tror jag, nån slags Hollywooddröm om att folk är menade för varandra. Att Hank och Karen SKA vara ihop, så är det bara. Jag hade varit så sjukt nöjd om Karen fått stanna vid sitt farväl i näst sista avsnittet där hon säger: »Jag älskar dig, men vi kan inte vara tillsammans, det är för jobbigt.« Det var ett av guldkornen för mig, och jag ropade »äntligen!« för mig själv.
Vad hände med sonen? Han bara försvann mitt i säsongen. Bor han någon annanstans? Titta på Hank och Runkle/Marcies gemensamma hem – inte ett spår av att ett barn bor där.
Vad gäller Runkle, Marcie och Stu har jag också bara varit äcklad faktiskt. Inget med den storyn har varit det minsta rolig, bara otroligt problematisk, sexistisk och på sina ställen bara bisarr. Och vad hände med sonen? Han bara försvann mitt i säsongen. Bor han nån annanstans? Titta på Hank och Runkle/Marcies gemensamma hem – det finns inte ett spår av att ett barn bor där. Om någon frågar mig varför jag sett alla säsongerna, så skulle jag nog svara att jag ville se hur det slutar, hur de knyter ihop säcken. Varför har du hängt kvar? Och är vi de enda i hela världen som inte gett upp?
Magnus: Angående Runkles och Marcies barn får man väl hoppas att stackarn blivit omhändertagen, deras gimmickartade föräldraskap har varit ett skämt från början. Hemsk unge förresten, men sådana föräldrar sådan son, antar jag.
Ja, du, varför man har hängt kvar… jag vet ärligt talat inte. Kanske i någon nostalgisk förhoppning om att serien skulle ta sig i kragen och ära kvaliteterna från de första säsongerna. Där man inte var rädd för att varva vulgär buskishumor med bråddjupt allvar. Där Hank fortfarande kunde föra ett genuint samtal med Becca eller Karen, där de uttalade orden verkligen betydde något, där Hank lyckades anamma en författares rätta persona. Inte som i finalavsnittet där hans tangentbordsföring mest liknade ett barns. Jag tror inte längre på att Hank Moody skrivit några fantastiska böcker. Hans mörker försvann där någon gång efter säsong tre och med det även hans drivkraft som karaktär.
Men visst har jag skrattat även åt senare tids könsförnedrande eskapader, i det tysta gapat åt det burdusa och skamlösa. Californication måste ju ha satt rekord i att med ett leende grotta ner sig i rasism, sexism och homofobi. Bitvis roligt men oftare bara taktlöst och frånstötande. Fast Rob Lowes karaktär Eddie Nero vann i längden! Medveten om att jag kan vara den enda som tycker det. Eller? Nu är det slut i alla fall. Är det något speciellt som du kommer sakna?
Anna-Karin: Jag kan ha skrivit det förut, men jag skulle lätt titta på en spinoff med Eddie Nero som huvudperson! Håller med om att Hank Moody blivit allt mer orealistisk och osympatisk. Jag minns att jag grät när Karen fick reda på att han legat med Mia och nu väntade åtal, och de hade tonsatt det helt perfekt med Nothingman av Pearl Jam. Det var så jävla svart och jobbigt, och jag kunde verkligen sympatisera med dem båda. Men att ta bort att Karens värdighet genom att låta henne försöka igen och igen med Hank, och sen sluta serien med att de blir ihop för miljonte gången, är en förolämpning mot både karaktären Karen och oss tittare.
Angående sexismen, rasismen och homofobin har serien liksom haft samma inställning som Hank Moody själv – vaddå, blev du kränkt? Äähh… ta en joint och slappna av, mothafuckaaaa.
Tänk vad annorlunda den här serien varit om det varit Karen som var huvudperson. Men det kanske inte hade varit så roligt då.
Angående sexismen, rasismen och homofobin har serien liksom haft samma inställning som Hank Moody själv – vaddå, blev du kränkt? Äähh… ta dig en joint och slappna av, mothafuckaaaa. Jag har så svårt att försvara att jag har sett alla avsnitten. Skönt att det är över. Men kanske kommer jag ändå att sakna känslan av avsmak och motvillig beundran över att en serie som jag avskyr så ändå får mig att återvända till den. Det är ändå något att imponeras av.
Magnus: Just den där »Pearl Jam-scenen« är ju en av de bästa i Californication. Där hade man ju också så extremt högt ställda förväntningar på fortsättningen. Vill minnas en intervju med Duchovny i Metro där han talade ut om seriens allvar och avslutade med att det trots allt är en komedi det handlar om och inte mer än så. Tänk om den hade vågat vara det. Då hade nog den här texten sett annorlunda ut.
Californication gick på Showtime i USA, det allra sista avsnittet sändes den 27 juni.