Vad vore tv-världen utan kärlek? Förutom våld är det vad som driver de flesta historier framåt. En av de mest vanliga berättelserna är »will they or won't they«. Det vill säga att serien skildrar det potentiellt romantiska mellan två rollfigurer som oftast är väldigt olika i personlighet men som har en sexuell laddning mellan sig: Carrie och Mr Big i Sex and the City, Mulder och Scully i The X-Files, Luke och Lorelai i Gilmore Girls, Ross och Rachel i Friends, Brennan och Booth i Bones eller Jess och Nick i New Girl.
Klarar en serie, vars själva premiss är huvudkaraktärens besatthet vid att leva som i romantiska komedier, av ett happy ending långt innan seriens slut?
Var det lyckat eller inte att de äntligen fick ihop det? Well, det beror på vem du frågar. Dessa berättelser är nämligen inte de lättaste för manusförfattare att få till så att publiken blir nöjd. Risken är stor att relationen tar över serien, vilket kan skapa en så kallad »romantic plot tumour« och leda till att tittarna tröttnar.
Det finns dock lyckade exempel. Jim och Pam i amerikanska The Office trånade efter varandra på det mest berörande sätt i tre säsonger innan de äntligen blev ihop. När de väl var ett par kunde ingen se dem utan varandra. Om de hade splittrats hade fansen blivit galna. Samma sak med Leslie och Ben i Parks & Recreation. De är för fina ihop för att en någonsin skulle vilja se dem i sär. Det tvingar manusförfattarna att skapa dramatik inom relationen utan att det riskerar den, och där hittade just The Office ett smart tillvägagångssätt under slutsäsongen. De lät ett vanligt relationsproblem, att den ena partnern vill testa en ny karriär, skapa en spricka mellan Jim och Pam. Det var gripande att se hur deras kommunikation, efter att de i flera år haft en sådan nära relation, sakta men säkert bröt samman. Aldrig i livet att de skulle göra slut – men det fanns dramatik i hur de skulle reparera relationen, och fansen tvingades till visst tvivel.
Det är inte alltid will they or won't they lyckas. Risken är stor att all spänning och energi försvinner när två rollgestalter äntligen får ihop det. Det klassiska exemplet är 1980-talsserien Moonlighting, som dukade under när Bruce Willis och Cybill Shepherd till slut hookade upp efter två säsonger av gnabb och sexuell spänning. Resultatet blev att serien tappade vad som hade gjort den populär från början och publiken svek.
Så hur vet manusförfattare hur de ska hantera will they or won't they-problematiken? Jag tänker på Mindy och Danny i The Mindy Project. Serien har lekt med en potentiell romans dem emellan sedan avsnitt ett. Jag älskar verkligen de två tillsammans, men vet inte om jag vill att de ska bli ihop. Serien har utvecklat deras vänskapsrelation så pass väl att jag kan tycka att det räcker. De har en så underhållande och berörande relation som den är, tänk om den förstörs om de hookar upp? Klarar en serie, vars själva premiss är huvudkaraktärens besatthet vid att leva som i romantiska komedier, av ett happy ending långt innan seriens slut? Just när jag har intalat mig själv att de gör bäst i att inte hooka upp så kommer de där fantastiskt fina och romantiska scenerna. Som när Danny dansade till Aaliyahs Try Again för att muntra upp Mindy. Då vill jag bara att de ska bli ihop forever and always.
Det betryggande gällande just The Mindy Project är att seriens skapare och stjärna Mindy Kaling verkar tänka lika mycket på Mindy och Dannys will they or won't they-problematik som oss fans gör. Hon har sagt att Mindy och Danny inte är ett nytt Jim och Pam-par, att »de inte är menade att bli ihop för att de är varandras själsfränder«, och det är jag glad för. Det känns mer naturligt för serien att utforska vad som händer när deras vänskap djupnar. Hittills har det skett på ett alldeles utmärkt sätt. Jag har därför stort förtroende för att manusförfattarna hittar rätt (o)romantisk väg framåt. Jag vill bara följa med på färden.
Har ni exempel på lyckade och misslyckade will they or won't they-par?
The Mindy Project sänds på Fox i USA och på TV3 i Sverige.