Joe Dantes science fiction-raffel 24-timmarsjakten från 1987 är en av det decenniets bästa filmer men har under åren försvunnit i skuggan av större och mer framgångsrika actionkomedier från samma era, som Den vilda jakten på stenen, Goonies och Jakten på den försvunna skatten. Och Dante är i dag visserligen ett högt aktat namn i nördkretsar men inte alls känd för en större filmpublik på samma sätt som en Spielberg eller en Zemeckis. På ett sätt är det skönt för oss att ha honom »för oss själva« enligt det kända indiemaximet att en popgrupp alltid blev mindre relevant när de fick ett stort genombrott... men samtidigt är Dante en så genomhygglig filmfarbror att jag önskar honom samma position som Spielberg.
Nog för att 24-timmarsjakten (eller Innerspace som den heter i original, och här är det värt att pausa ett ögonblick och notera att detta är en av ytterst få filmer där den svenska titeln faktiskt svänger bättre än den engelska) blev en hit på sin tid, konstigt vore annars: den är extremt älskvärd.
Resultatet blir en hybrid av en massa genrer: screwball, action, förväxlingskomedi, romcom, sci fi... Och allt smälter ihop i en fantastiskt lyckad helhet.
Handlingen i korthet: en skicklig men bitter och nerkrökad pilot (Dennis Quaid) ställer upp i ett topphemligt militärt experiment. Han sätts i en mini-ubåt, krymps ner till mikrobstorlek och ska injiceras i en kanin, men skurkar lyckas stjäla sprutan och efter diverse förvecklingar hamnar Quaid i stället inuti blodomloppet på en fumlig och hypokondrisk snabbköpskassör (Martin Short). Quaid kopplar in sig i Shorts hörselgång och kan på så vis kommunicera med den väldigt förvirrade Short, de måste ta motvillig hjälp av Quaids ex-flickvän (Meg Ryan) samtidigt som bovarna är efter dem. Frenesi uppstår.
24-timmarsjakten är en knasig science fiction-komedi i samma skola som Tjejen som visste för mycket, Tillbaka till framtiden eller Vem satte dit Roger Rabbit, och det känns som en Robert Zemeckis-film, men Dante kryddar såklart med sin kärlek till Looney Tunes och sitt rappa berättande. Resultatet blir en hybrid av en massa genrer: screwball, action, förväxlingskomedi, romcom, sci fi... Och allt smälter ihop i en fantastiskt lyckad helhet. Trion Quaid-Short-Ryan lirar fint tillsammans, specialeffekterna är pre-CGI och ser fortfarande suveränt snygga ut, och Dante strösslar casten med några av sina ständigt återkommande stammisar: William Schallert som hypokondri-enablande doktor, Kevin McCarthy som skurk i vit kostym och Robert Picardo som den mytomspunna »The Cowboy«, en av hans allra bästa och mest flamboyanta roller.
Joe Dante är mest känd för mästerverket Gremlins, men 24-timmarsjakten är minst lika bra. Jag har svårt att tänka mig en mer perfekt lördagsmatiné.