Svensken har en snedvriden uppfattning om talkshows. Bara för att Kristian Luuk var den förste att anamma en mer avslappnat amerikansk hållning (få hade sett Adam Alsings Conan-ripoff i TV3 några år tidigare) och Hellenius hörna och Robins spunnit vidare de senaste åren så tror vi att detta förhållningssätt tillhör den moderna tv-tideräkningen. Svensk tv-historia är så deprimerande svartvit att vi inte kan föreställa oss ett televiserat 1950- eller 60-tal som inte har en stel Sven Jerring-pinne i arslet. För att inte tala om 1940-tal: när tv-kulturen redan var i färd med att sofistikera USA degade vi fortfarande runt i radioskugga.
Nu när vi åtminstone är så avreglerade att vi kan se alla de bästa amerikanska talkshowerna i våra egna kanaler eller på nätet så inbillar vi oss lätt att det är typ Letterman och Leno som utvecklat programformen till vad den är.
Det är tänkvärt rörande att se pensionärer munhuggas med Groucho – i dag ser vi knappt äldre i tv alls. Ingen är offer eller exhibitionist i en emotionellt okorrumperad drömvärld vi aldrig mer får uppleva.
Men föregångaren Johnny Carson var precis lika skarp. Och hans föregångare också. Och för att finna den vassaste av alla – i synnerhet med tanke på hur nyskapande detta också var – får vi gå tillbaka till 1950, fyra år innan Steve Allen drog i gång den första The Tonight Show, då Groucho Marx efter sin mångåriga filmkarriär med bröderna uppfann freeform-tv-snacket med sin egen talkshow You Bet Your Life.
Under elva år blev det 423 episoder, varav hyfsat många finns utgivna på dvd – 36 stycken på ett par dyrare Shout Facotory-dvd-boxar (som även har massor av bonusmaterial) och minst lika många till går att skrapa ihop på ett flertal svinbilliga public domain-boxar för 40 spänn. Det krävs förstås en hel del pusslande och forumplöjande för att maximera samlingen med minsta möjliga antal dubletter och tripletter – men gillar man tv-historia, talkshows och i synnerhet Groucho är det värt det.
Total icke-designad monokromt set. Fyra kameravinklar. Groucho med cigarr vid en pulpet eller ett avskalat skrivbord, gästerna vid en mikrofon. Enda rekvisitan är sponsorn DeSoto-Plymouths logo och en uppstoppad anka som tidvis störtar ner från taket.
»It's me! Groucho!« börjar varje show och så är tjafset i gång med den sargade sidekicken George Fenneman som kämpar för att behålla sitt officiella lugn men alltid torskar bigtime mot Grouchos glåpord.
Talkshow-ankaret Groucho var en av USA:s största tv-stjärnor för 60 år sedan.
Egentligen var serien en frågesport, men Groucho Marxs anarkistiska konversationskonst tog snabbt över och uppfann talkshowen. Utöver en kreativ kändisgästlista – från brittkomikern Lord Buckley, Gary Coopers mamma, tiokamparen Bob Matthias samt Mr och Mrs Universum till deckarförfattare, baseballdomare och koreaveteraner – består gästerna av vanligt folk från publiken. Och de är bäst! Kanske något för dagens talkshows att plocka upp igen.
Det är tänkvärt rörande att se pensionärer munhuggas med Groucho – i dag ser vi ju knappt äldre i tv överhuvudtaget. Här är ingen offer eller exhibitionist, det är en emotionellt okorrumperad drömvärld vi aldrig mer kommer att få uppleva.
Och vi svenskar ställs i skamvrån där vi hör hemma. I en censurklippt »stag reel« i extramaterialet till en av Shout Factory-boxarna kämpar Groucho för att få en svensk fotomodell att åtminstone fatta att han driver med henne. Men hon fryser fast i ett leende som bara avslöjar att hon inte har en susning om vad som händer. Det är lite talande.
You Bet Your Life-episoder finns samlade i ett antal amerikanska dvd-boxar och på YouTube.