För snart 25 år sedan gick jag med min pappa på Gremlins 2 – Det nya gänget på biograf Spegeln i Uppsala.
Jag hade faktiskt inte sett om Joe Dantes uppföljare till 1980-talets roligaste skräckkomedi (som fyller 30 i år) förrän häromdagen, och allt jag mindes var en avsliten filmremsa och en smak av anarki.
Vilket är ganska exakt, om inte än mer så, vad jag också upplever framför Gremlins 2 i dag. Uppföljaren må sakna den första filmens mörker men tar igen det med våldsslapstick som ser ut att vara plockad från en tecknad serie – och en filmisk film som på egen hand kunde utgöra en C-kurs i filmvetenskap.
Filmen förstärkte känslan av att allt är till salu och allt är fejk, det som 1980-talet var en orgie i. 1990 års 14-åringar var fostrade av en Star Wars-värld som redan då började kännas väldigt, väldigt fel.
Handlingen är snabbt introducerad: den onde skyskrapekapitalisten Daniel Clamp (skissad på lika delar Donald Trump som Ted Turner) vill riva New Yorks Chinatown och bygga höghus.
När Clamp tills sist får som han vill tvingas lille fluffige Mogwain Gizmo från hus och hem. Bara för att hamna i ett forskningslabb i Clamp-tornet. Där den första filmens hjältar, paret från Kingston Falls, dessutom råkar arbeta numera.
Därefter tar det inte många minuter innan någon har misskött reglerna och Gizmo blir blöt. Och äter efter midnatt. Snart är den högteknologiska skrapan ett Gremlinstivoli.
Liksom filmen. För sedan är det inte mycket handling kvar: den primala urkraft de tvärhandshöga skräcködlorna står för slungar Joe Dante uppenbart förnöjd mot all slags modernitet och alla yuppies. Inga personliga yttringar (konst etcetera) får finnas på kontoret. Lamporna stängs av om de anställda inte rör på sig ibland. Övervakningen är minutiös ner i minsta hörn. Det är ett kapitalistpanoptikon som ju faktiskt bara måste straffas.
Kopplingen är ibland övertydlig till John Carpenter och hans They Live (som jag tycks återkomma till allt oftare på sista tiden). Och jag undrar hur mycket det inte bara var en reaktion mot 1980-talet och den glas-stål-dator-Wall-Street-kokain-modernitet som tagit över allt, utan också mot filmens väg.
De här regissörsherrarna ur videogenreskrået var inte finrumsmaterial.
Både Dante och Carpenter hamnade där närmast av en slump, och var knappast bekväma. De har till exempel båda med nedgörningar av sin tids stora filmkritiker för att de ger sig på »skräpfilm« – Rogert Ebert blir utomjording i They Live och Leonard Maltin spelar sig själv i Gremlins 2, där han i programmet The Movie Police sågar Gremlins och som hämnd blir strypt av ett gäng. (Konstigt nog recenserade Maltin sen Gremlins 2, gav den högt betyg – och glömde nämna att han själv är med i filmen).
Referenser som denna förhöjer känslan av att Dante inte bara ägnar sig åt anarkism utan åt kalkylerad inter- (eller meta-) textuell filmanarkism. Här finns filmer som Trollkarlen från Oz, Rambo, Livet är underbart och Fantomen på Operan. Attacken på Ted Turner – som 1986 meddelade att han skulle börja kolorera svartvita filmer på sin kabelkanal – går som en röd tråd genom hela filmen där det förklaras att »Clamp hatar allt gammalt, så det blir ingen svartvit film« och »Ikväll visas Casablanca – nu helt i färg!«.
Kulturella artefakter som Hulk Hogan (och Maltin) flimrar förbi. Det är helt enkelt en karneval som likt gremlinsarna i laboratoriet testar olika färgglada drycker i 90 minuter och ser vad resultatet blir.
Jag kan aldrig ha tagit alla dessa referenser som 14-åring, men minns att resultatet var kul. Att filmen var en gimmick stod klart. Men en väldigt rolig gimmick som hela tiden bet sin egen gimmickhet i svansen. Driften med merchandise och uppföljare kanske känns trött i dag när det gått decennier av självrefererande, men var faktiskt uppfriskande då.
(Lustigt nog inser jag nu att Spring Breakers, som C More First visar timmen efter det att Gremlins 2 går på TV11, påverkade mig på liknande vis 23 år senare: den är anarkistisk, rolig, skabrös, slapstick, fylld av smarta kulturella referenser som både är roliga och vassa – och den retar gallfeber på så många. Go Harmony!).
Känslan av att allt var till salu går igen i en annan aspekt som filmen snabbt plockade upp. När Clamp i slutet inser att talande hissar kanske inte är vad folk vill ha, och kastar sig över en teckning av Kingston Falls, drömmer han om hur han ska förvandla New Jersey till en mysig liten stad där man kan köpa sig tystnad och långsamhet.
Det är, milt uttryckt, förutseende av Dante och det förstärkte känslan av att allt är till salu och allt är fejk, det som ju 1980-talet var en orgie i. 1990 års 14-åringar var fostrade av en Star Wars-värld som redan då började kännas väldigt, väldigt fel.
Mest stod det filmiska i Gremlins 2 ut, som när Dante likt Bergman låter sin film brinna upp och gå av. Men till skillnad från Persona 1966 måste videoregissören Dante någonstans ha anat hur det här kunde komma att se ut om ett par decennier.
Och då slår det mig: hur jag än ser Gremlins 2 – Det nya gänget med mina egna barn när de är 14 år, så kommer gapet i förståelse av vad film var för ett kvartssekel sedan vara betydligt mycket större än de 25 filmår som låg mellan mig och min pappa 1990. Men att jag då också kommer att ha ett perfekt verktyg i händerna för att undervisa dem i decennier av filmhistoria.