Nu hörrni, nu blir det aldrig mer en Drop Dead Diva-text. Den lilla serien som kunde är slut på riktigt den här gången, och går inte att rädda igen. Och även om jag kommer sakna den så hade jag nästan kunnat leva utan den senaste säsongen; det hade nog blivit bättre om de hade börjat knyta ihop säcken mot slutet av den förra.
Det kändes som så snabbt påhäftade slut, vilket är märkligt eftersom manusförfattarna rimligen ändå vetat ett tag att den förkortade säsongen skulle bli deras sista.
Jag tror att det som eventuellt gjorde att finalavsnittet kändes så extra mellanmjölkigt var att det rent dramaturgiskt var som vilket avsnitt som helst. Två olika rättsfall, och så lite drama advokaterna emellan. Det känns som att de hade kunnat skippa åtminstone val-aktivisterna, som mest verkade finnas där för att vi skulle komma ihåg att Grayson var advokat innan han dog, eller nåt, och lagt lite mer tid på att avrunda på ett sätt som känts matigare.
Det kändes som så snabbt påhäftade slut, vilket är märkligt eftersom manusförfattarna rimligen ändå vetat ett tag att den förkortade säsongen skulle bli deras sista. Alla avhandlades på någon mening – Terry får en musikkarriär och slipper upptäcka att hon fått sparken, Kim får pussas med mannen av folket, alla blev sams, bladibla, och så ett litet musikalnummer eftersom Grayson fått sig nya stämband. (Varför Jane, som haft Brooke Elliotts stämband hela tiden, inte fick sjunga med är beyond me.)
Och så den där sista bilden, på fotot på Grayson och Deb lyckliga tillsammans, som en liten parentes till att deras själar nu i varsin respektiva nya kropp skulle bli lyckliga tillsammans, och spela piano med sina barn. Typ. Så ostigt. Men jag kanske ska vara tacksam att Stacy inte dog under förlossningen och kom tillbaka som en sarkastisk chihuahua.
