Jag har suttit i publiken på Allsång på Skansen en gång i mitt liv och hatade det. Året var 2005 och avsnittet var det där Carola kände Jesus inom sig och rev ut blommor ur rabatten och kastade på någon stackars vitklädd kvinna i publiken. Det ögonblicket har sedan dess varit med på alla listor över »Minnesvärda Allsångsögonblick«. Själv tyckte jag inte det var något särskilt i jämförelse med alla andra gånger Carola har fått feeling och känt Gud i rummet.
»Du är kanske lite dum i huvudet?« Med Loa Falkman vet en aldrig om det är skoj eller gravallvar, men huruvida det är sexistisk gubbighet eller sexistisk gubbighet är lättare att avgöra.
Nä, Carola med feeling är ju åtminstone underhållande. Det som har hållit mig borta från Allsång på Skansen-publiken är snarare det faktum att stämningen känns lite väl sekteristisk för min smak. Folk sjunger och tjoar som om de är besatta av allsångsdjävulen, Well, det var min tolkning då, i alla fall. Men så har jag ju också extremt svårt för käckhet och überfolklighet, vilket verkar vara programmets två ledord. Varje sommar blir Allsång på Skansen hela svenska folkets snuttefilt och det är väl fint, antar jag, men själv är jag nog alldeles för svart i själen för att till fullo uppskatta det.
Så den mest intressanta frågan för mig är nu om en ny programledare på något sätt kan medföra en ny, modernare, inriktning. Äntligen har Farbror Myspys, Måns Zelmerlöw, tackat för sig och den mest otippade av de alla, Petra Marklund har tagit över allsångshäftet. Jag minns att min pappa, när nyheten kom, berättade att »en Så mycket bättre-profil« skulle ta över programmet. Jag hade rabblat upp Lill Lindfors, Lena Ph, Lill-Babs, Magnus Uggla och rentav Olle Ljungström och Ken Ring innan jag fick rätt.
På pappret är rekryteringen av Petra Marklund ett genidrag: en relativt nybliven folklig artist som inte har tjatats ut i de stora folkliga sammanhangen. Dessutom den första kvinnan!
Petra Marklund, en alldeles utmärkt artist både under eget namn och som September, kändes så otippad just för att hon aldrig har framstått som särskilt intresserad av sådana helylle-gig. Just därför är det på pappret ett genidrag: en relativt nybliven folklig artist som inte har tjatats ut i de stora folkliga sammanhangen. Dessutom den första kvinnan! Å andra sidan saknar hon allt vad programledarrutin heter och att då ställa sig i ett av Sveriges mest populära livesända program kräver både stort mod och lite galenskap.
Så hur var då säsongspremiären? Här är reflektionerna jag antecknade under sändningen:
- Petra Marklund var i programledardebuten förväntat nervig, men kändes ändå väldigt trygg och säker. Jag tror hon bara kommer att bli allt bättre under säsongens gång. Hon behöver bara lära sig att betona orden lite bättre och våga visa sin personlighet lite mer, sådant som brukar kunna ta sig med tiden. Hon känns som helt rätt val för rollen.
- Dessutom, Petra Marklund har tveklöst den bästa sångrösten av alla allsångsledare genom tiderna. Speciellt jämfört med senare års programledare. Jag menar, Anders Lundin kan ju inte ta en ton för att rädda sitt liv och Måns Zelmerlöw är väl knappast poppis på grund av sin fantastiska sångröst. Petra Marklund däremot är ju en lysande sångerska vilket hon visade i ett tjusigt medley under kvällen.
- Egentligen är Allsång på Skansen en Finlandsfärja på land. Samma artister uppträder på båda (eller i alla fall alla som också varit med i Melodifestivalen någon gång) och på båda tillåts »vanliga« människor med taskiga röster sjunga karaoke. Det låter förjävligt, men jag antar att det är »charmen« med hela konceptet.
- Allsång på Skansen måste alltid balansera mellan det familjära och breda och det nya och moderna. Trots allt prat om modernisering på senare år har det känts ganska gaggigt. I år har de väl inte lyckats något vidare, men att artister som Seinabo Sey, Linda Pira och John De Sohn bjuds in visar ändå på någon sorts ambition.
- Varje år slår SVT sig för bröstet innan sommaren och säger att de minsann ska locka till sig »internationella storartister«. Resultatet i år: James Blunt. Really? Efter sin one hit wonder You're Beautiful för tio år sedan har han ungefär lika stor star power som vilken random pubsångare som helst. Varför ska det vara så svårt att lyckas locka till sig en på riktigt stor stjärna till ett sådant populärt program?
- Det är så skönt att se en kvinna leda allsången efter 40 långa år med bara män. Bara det gör ju att programmet inte känns kvar på fel sida 2000-talet.
- Kristin Amparo, vilken trevlig ny bekantskap! Den där stekige rapparen Albin hon hade med sig var däremot ett onödigt bihang. Kul och nödvändigt med yngre artister, och inte bara sådana som har varit med i Melodifestivalen. De behövs för oss som annars somnar av Loa Falkmans tio minuter långa operett.
- Loa Falkman till Petra Marklund, efter att hon skojat om att opera är svår att förstå: »Du är kanske lite dum i huvudet?« Med Loa Falkman vet en aldrig om det är skoj eller gravallvar, men huruvida det är sexistisk gubbighet eller sexistisk gubbighet är lättare att avgöra. Vem minns inte när han var synnerligen förminskande mot Alexandra Dahlström på Guldbaggegalan 1998? Just sayin'.
- Thank god för Ace Wilder. Blev lite väl gubbsåsigt med först James Blunt och sedan Niklas Strömstedt och Eric Bazilian från The Hooters som gjorde en helt omotiverad mash up av Om och One of Us. Ace Wilder dök dessutom upp i röd garageoverall. Det räcker för att hon ska klå hela kvällens inställsamma och käcka artistutbud. Och Mariette Hansson, från säsong 6 av Idol, körade!
- Slutligen, hur är könsfördelningen bland artisterna i år? Den brukar ju som regel suga i sådana här sammanhang. Men surprise surprise, efter en snabb genomräkning visar sig den vara nästan 50/50 i årets startfält. Bra jobbat!
Allsång på Skansen sänds på tisdagar kl 20 i SVT1.