Efter förra avsnittet av Halt and Catch Fire kallade jag, på Twitter, serien för »årets Rubicon« (AMC:s spionserie som utspelade sig i nutid men som hade »gammal« känsla, och som Kjell hyllade här). Båda serierna vågar nörda ned sig, Rubicon i spioneri, Halt and Catch Fire i data-/datornörderi. Inbakat i jämförelsen finns självklart min oro för att även Halt and Catch Fire ska gå en för tidig nedläggning till mötes. Men inte minst har båda seriernas castingansvariga har varit suveräna på att hitta bra skådespelarensembler som inte redan är uttjatade till döds.
Särskilt förtjust är jag i »kretskortsfrun«, Donna. På jobbet hos Texas Instruments är hon reducerad till sekreterare, trots att hon kan löda i kretskort och har en examen från Berkeley. I samma konversation dubbade Emma Gray Munthe henne till seriens Peggy (Mad Men). Kanske är det just »den starka kvinnan« jag gillar: kvinnan som kan samma saker som killarna kan, inte bara lika bra – bättre.
Donna klarar av både jobb, att löda kretskort och att ta hand om barnen. Ja, i princip antitesen till en manic pixie nerd girl och därmed en mer intressant rollfigur än Cameron.
Sedan har det ju – minst sagt – börjat gå lite trögare för Cameron på sistone i serien, samtidigt som Donna får ta allt mer plats – kvällens avsnitt (regisserat av Johan Renck!) är i princip hennes. Gordon »Clark Olofsson« Clark gör ständigt bort sig på hemmaplan genom att glömma både barn och ansvar; Donna klarar av både jobb (well), att löda i kretskort och att ta hand om barnen. Ja, i princip antitesen till en manic pixie nerd girl och därmed en mer intressant rollfigur än Cameron. Men det är klart, när till och med Donna jämförde Camerons kodning med musik så blev Cameron genast lite mer spännande igen. Båda två spelar sina roller så bra att jag blir orolig för deras äktenskap när de inte löser sina problem.
Ända sedan Martin Degrell och Tobias Norström skrev om Halt and Catch Fire så har jag formulerat den här »försvarstexten« i bakhuvudet. Det slank ur mig några tweets om Rubicon och om »kretskortsfrun«, men innan jag hann skriva mer så dök serien upp på Kjells Topp 10 där han just nämnde Patrick Bateman-aktige Joe MacMillan, magnetisk porträtterad av Lee Pace. Det är självklart ingen tillfällighet att både Kjell och jag tänker på Bateman och får XTC-låten Complicated Game på hjärnan (den har gått varm på Spotify hos mig sedan dess), det är tv när den är som bäst, när den talar till oss på ett språk vi förstår. Så se Halt and Catch Fire! I synnerhet om du är det minsta datanördig och/eller gillar American Psycho-1980-tal.