I filmen Secrets & Lies av Mike Leigh möter vi Cynthia Purley (Brenda Blethyn), en kedjerökande fabriksarbetare som lever på gränsen till ett sammanbrott. En dag, när hon ligger utslagen i sin fuktskadade lägenhet i Londons fattigkvarter, ringer en bortadopterad och nästan bortglömd dotter, Hortense (Marianne Jean-Baptiste). Cynthia och Hortense träffas och utvecklar med tiden en öm och kärleksfull relation. Något som så småningom även smittar av sig på övriga medlemmar i Cynthias dysfunktionella familj.
Long Lost Family har nämligen allt den svenska versionen av Spårlöst saknar: ett känslomässigt djup, en genuin dramatik och framför allt en respekt för alla medverkande.
Jag kan inte låta bli att tänka på lysande Secrets & Lies, för övrigt en av mina absoluta favoritfilmer, när jag ser på den brittiska realityserien Long Lost Family, på svenska Spårlöst England, vars tredje säsong just nu sänds på Sjuan. Just hur sökandet efter sina rötter kan ta en till helt oanade platser och möten. Själva spänningen i att inte veta hur det slutar, och om återföreningen kommer att bli lycklig eller inte.
Såklart är det hela som gjort för tv, och Long Lost Family är tveklöst den bästa versionen i »hitta min familj«-genren, som på svensk tv alla klumpas in under Spårlöst-flaggen trots att det egentligen är väsensskilda program. Long Lost Family har nämligen allt den svenska versionen av Spårlöst saknar: ett känslomässigt djup, en genuin dramatik och framför allt en respekt för alla medverkande.
Den stora skillnaden finns i själva upplägget. I den svenska versionen av Spårlöst, som i sin nuvarande form har gått i nio säsonger hittills, ägnas nästan all programtid åt själva jakten på den försvunna släktingen. Programmets koncept bygger på förhoppningen att tittarna ska få följa ett spännande äventyr i fjärran land, men resultatet blir ofta en parodiskt utdragen och fejkad jakt. Det besöks myndigheter och 30 år gamla adresser som lätt kunde ha undersökts via telefon eller off camera. De ska ändå besökas trots att produktionen, som måste ha gjort sin research eftersom de inte vill pröjsa hundratusentals kronor på en jakt som inte mynnar ut i en tårfylld återförening, vet att det är återvändsgränder. Allt samtidigt som den stackars huvudpersonen tvingas kommentera minsta lilla bakslag. Det är på så sätt sällan skådad cynisk tv.
Det är berörande och komplexa människoöden som gör att när återföreningen väl sker så faller tårarna okontrollerat.
Long Lost Family å andra sidan ägnar max två minuter av programtiden åt själva jakten. Programledaren Nicky Campbell söker lite på en dator, ringer några samtal, och vips så är personen funnen. Det beror delvis på att det i Storbritannien till stor del handlar om inhemska adoptioner, vilket förenklar sökandet, till skillnad från Spårlöst där de måste navigera i för dem främmande länder. Framför allt handlar det om en vilja att ägna programtiden åt annat än menlösa fejkjakter. Det som är Long Lost Familys styrka är just att den lägger allt fokus på att låta båda sidor berätta sin version innan de återförenar de två släktingarna. På så vis får jag som tittare en större förståelse för vad som får en mamma att adoptera bort sitt barn, eller en pappa att lämna sin familj.
Det som gör programmet så bra är att det finns en genuin respekt för de medverkande. De tvingas inte ut på en fejkad känslomässig jakt, utan fokus ligger på deras berättelser. Ta bara det att programmet, när det kommer med dåliga nyheter om att den som söks visar sig vara avliden, inte berättar det för den sökande framför kamerorna. Hur många program skulle missa sådan tv-dramatik? Well, inte svenska Spårlöst eller någon annan version i genren. I dem får de stackars bortadopterade deltagarna sitta framför kamerorna och gråta ut sin sorg efter mamman och pappan de aldrig hann träffa i tid.
Long Lost Family tar sig tiden att på djupet berätta de ofta berörande historierna bakom att människor tappar kontakten. Det är berättelser om unga mödrar som kastas ut av sina familjer, som tvingas ge upp sina barn för att det då, när de var unga, var en omöjlighet att vara ensamstående mamma. Det är berättelser om unga fäder som lämnar sina barn för att ansvaret att vara en »riktig« man och ta hand om dem blir för stort. Det är berörande och komplexa människoöden som gör att när återföreningen väl sker så faller tårarna okontrollerat. För som tittare vill jag så gärna att de får ett lyckligt slut. Att de finner försoning efter alla år isär. När det sker är det reality-tv när den är som bäst.
Long Lost Family sänds på ITV i Storbritannien. Säsong 3 sänds just nu på söndagar klockan 20 i Sjuan. Tidigare säsonger går även att finna på YouTube.