Jag har aldrig sett klart Aaron Sorkins The West Wing. En kardinalsynd som gör att jag ofta får utstå spott och spe från vänner, bekanta, kollegor, främlingar och småbarn. Det är något i Aaron Sorkins libertarianska drömspel som får mig att må illa långt innan det vankats seriefinal. Lite som att äta politiskt agiterande sockervadd, jättemycket politiskt agiterande sockervadd.
Det är därför underligt att jag tycker om embryot till Sorkins medhårsstrykande drama Presidenten och Miss Wade. Den lider nämligen av precis samma krystade idealism, samma vedervärdiga tro på presidentämbetet och är ändå hur mysig som helst.
Sorkins skriva-på-näsan-retorik och naivitet lämpar sig bättre i en historia begränsad till 114 minuter.
Annette Benning spelar lobbyisten Sydney Allen Wade som under jobb i Vita Huset inleder en romans med världens mäktigaste man, den här gången spelad av en härligt stram Michael Douglas. De romantiska reglagen står givetvis på elva (regissören Rob Reiner gillar det mesta uppskruvat till elva, kanske efter att han gjorde mästerverket This is Spinal Tap 1984) men någonting gör att det fungerar så mycket bättre i långfilmsform än i 24 avsnitt utdraget tv-drama.
Det är som att Sorkins skriva-på-näsan-retorik och naivitet lämpar sig bättre i en historia begränsad till 114 minuter. Som att man har lättare att förlåta bristerna i en film som inte har utrymme att nyansera allt det som går att fläka ut till leda i en tv-serie.
Presidenten och Miss Wade blir därmed Sorkin i högform. En lustfyllt berättad kärlekshistoria i politisk miljö och hans stilistiskt rappa dialog levererad med yttersta kompetens av Benning och Douglas. Eller vad sägs om att få se denna klassiker, levererad för första gången och med en aldrig lika uppbådad vigör:
Presidenten och Miss Wade sänds på TV3 kl 23:20.