Clik here to view.
Innehåller spoilers om Fargo, säsong 1, avsnitt 10, Morton's Fork.
Så tog det då slut, en av de bästa serierna på mycket länge. Som en Lynchiansk mardröm, en monsterfilm med det värsta av monster i huvudrollen: människan. Eller Lorne Malvo närmare bestämt. Som en sjukdom, en parasit. Döden, kanske, till och med. Billy Bob Thornton i en av sina bästa roller någonsin.
Okej, jag hade mina tvivel. Länge kändes det som om Billy Bob kämpade med att finna rätt ton, som att det brast i regin. Men det skulle ju vara så! Avsnittet där Malvo häktas av Gus (Colin Hanks), men släpps då han visar sig vara präst och inte en sadistisk mördare (som om det skulle vara en omöjlig kombination), fick mig att ändra uppfattning. Från kallblodig mördare till präst och, ett par avsnitt senare, tandläkare. En dödens infiltratör.
»Are you sure you want this?«
Fulländad härskarteknik. Så förbannat ruggigt. Dödens infiltratör som gör precis vad han vill och tillämpar en satanisk anarkism där han är allt och allt annat inget.
Det framgår aldrig riktigt vad som är Malvos huvudsakliga mål och ju längre serien fortskrider desto mindre bryr vi oss. Kanske skulle man kunna säga att Malvos mål är resans gång, och de sista andetag han berövar folk under den.
En själslig vampyr. Att Lorne Malvo skar benen av grodor som barn råder det inga som helst tvivel om. En kameleont med så mycket falskt härsket kött runt omkring dens rätta jag att man sällan får se det. Men ibland, så, en ruggig glimt av en bråddjup sanning. Hisscenen i förra avsnittet, till exempel. »Are you sure you want this?«
Fulländad härskarteknik. Så förbannat ruggigt. Här har vi en man som gör precis vad han vill. Som tillämpar ett slags satanisk anarkism där han är allt och allt annat inget. Det finns inga oskyldiga, inga skyldiga. Bara han och de som står i hans väg. Lorne Malvo skulle kunna spränga ett land för att korrigera en orätt. Eller skjuta två FBI-agenter i huvudet bara för att han kan.
Ännu en scen att minnas. Den med bilförsäljaren, fasttejpad till ratten. Agenterna som steg för steg närmar sig döden, i backspegeln. Det är inte första gången Malvo tornar upp sig i bakgrunden, ur fokus med ett vapen i handen.
Men säsongen som helhet har ju knappast stått eller fallit med Billy Bob Thornton. Även Martin Freeman har imponerat med sin storslagna, missriktade, utveckling. Den förtryckte mannen med gömda megalomaniska tendenser. Hans resa har varit häftig att följa, och så tacksam. Likheter har ju tidigare dragits till Walter White i Breaking Bad. Och visst finns de, men vad som skiljer dessa båda antihjältar åt är väl ändå Freemans osjälvklarhet som gangster. Där Walter White aldrig kändes annat än självklar i sina beslut har Freeman känts mer som en Peter Parker, oförmögen att greppa sina nya superkrafter. Först i finalen, där han överlistar självaste Malvo, har han lärt sig hantera nätblandaren.
Säsongsfinalen var fullt tillfredsställande. Jag älskade scenerna där Malvo åkte informativ snålskjuts genom att korsringa runt till olika polisstationer och på så vis återkalla ett större nedslag FBI-agenter. Min inre gore-hound gapade åt det explosionsartade skotthålet i Malvos nedre smalben. Och slutligen, väskan. På sätt och vis var ju Malvo den som flyttade runt pjäserna i Fargo, som intrigerade och i det tysta bråkade fram ett gäng minnesvärda mordballader.
Att sedan Molly fick ta över chefsrollen kändes självklart. Allison Tolman har varit konsekvent i rollen som enhetens smartaste och modigaste polis. En blygsam besserwisser som taktiskt rott sin plan i land. Klädsamt. Hoppas verkligen att hon får en större roll i en eventuell säsong två.