Innehåller spoilers om The Fosters säsong 2 avsnitt 1, Things Unknown.
När vi lämnade The Fosters efter familjeseriens första strålande säsong var det dramatik på alla fronter. Jude blev äntligen adopterad av Foster-familjen medan Callie inte kunde bli det, då det visade sig att den hon trodde var hennes pappa, och som kunde avsäga sig faderskapet så att hon kunde adopteras, inte var hennes riktiga far. Brandon hade sex med sin pappas flickvän och blev nerslagen av grabbarna som han gjorde falska id-kort med. Och, slutligen, Lena blev gravid.
Det berättas ju heterokärlekshistorier med barnkaraktärer så varför inte mellan två killar? Det har ju dykt upp hintar här och var och någonstans önskar ju den 12-årige bögen i mig att Jude och hans kompis Connor får en liten kärlekshistoria.
I veckan återvände The Fosters med sin andra säsongspremiär och jag har samlat tio tankar jag har om premiäravsnittet och den kommande säsongen:
- Återigen är stackars Callie i limbo då hon inte kan adopteras. Dessutom tvingades hon kortvarigt lämna Foster-familjen på grund av att deras »tillstånd« att ha henne som fosterbarn hade gått ut. Jag tycker så synd om Callie. Hon kämpade hela säsong 1 för att låta sig själv släppa in sin nya familj i hjärtat, och nu när hon verkligen har gjort det, stöter hon på nya problem. Det är dock högst realistiska problem, och det hela gör att seriens överhängande tema – att man på något sätt väljer sin familj – fortfarande känns aktuellt i den andra säsongen.
- Lena är gravid med hjälp av IVF (och den motvillige kollegans spermier), men mest för att skådespelerskan Sherri Saum var gravid i verkligheten (och nyligen födde tvillingar). Det är alltid intressant att se hur serier försöker dölja graviditet. Få tänker till exempel på att Julie Bowen var höggravid i piloten av Modern Family då de med hjälp av olika vinklar och hjälpmedel dolde det väl. I Sherri Saums fall var hon längre gången i verkligheten när de spelade in första halvan av säsong 2 än hon ska vara i serien så de kommer att försöka göra magen mindre på olika sätt. Pay attention!
- Vad fan ska de göra med Brandon? Han är seriens svaga länk – ointressant förutom i relation till Callie, och nu verkar ju den omöjliga romansen äntligen vara över (thank god). Att han sexade med pappans unga flickvän var ett av förra säsongens få riktigt snedsteg rakt in i såpaland. Det kändes bara smaskigt och utanför seriens tonskala. Jag älskar såpigheter, men i rätt sammanhang. Jag tror att de måste skaka om Brandon-karaktären lite, ge honom en riktig personlighet, annars kommer han fortsätta vara ett sömnpiller.
- Wyatt, åh Wyatt. Jag har älskat långhårige Wyatt ända sedan han dök upp i serien. Det finns något riktigt berörande i hur han trots sina stökiga hemförhållanden ändå lyckas vara en hyfsat stadig fyr i Callies mörker. Jag älskar att de nu är ihop på riktigt och jag hoppas att han får egna storylines också.
- Jude är nog min favoritkaraktär i The Fosters. Jag blir så berörd över hur han försöker hantera sin annorlundahet. Jag antar att jag ser mig själv i honom på det sättet. Det jag undrar är om manusförfattarna kommer att fortsätta på det halvt inslagna spåret att utforska hans eventuella homosexualitet. Det är förstås känsligt när det är en så ung karaktär, och har inte gjorts på tv förut vad jag vet, men jag tycker att det vore intressant. Jag menar, det berättas ju heterokärlekshistorier med barnkaraktärer, så varför inte mellan två killar? Det har ju dykt upp hintar här och var och någonstans önskar ju den 12-årige bögen i mig att han och hans kompis Connor får en liten kärlekshistoria. Det skulle i sådana fall vara oerhört modigt av en redan modig serie.
- Ett av de mest intressanta storyspåren i säsongsstarten var Mariana och hennes blonderade hår. Under säsong 1 försökte hon, likt de flesta i hennes ålder, hitta sig själv bland killar och vänner. I säsongsstarten har hon blonderat håret. Det är ju inget konstigt egentligen, att tjejer byter hårfärg, men snart visar det sig att det handlar om att hon försöker bli mer »vit«. Alltså, hon får höra att hon bara kommit med i cheerleading-gruppen på grund av att de ville ha »mångfald« i gruppen. Som ett sätt att tona ned sina latinadrag och se mer ut som en av de blonda vita tjejerna blonderar hon därför håret. Det är oerhört sorgligt, men samtidigt väldigt realistiskt.
- Bästa citatet i säsongsöppnaren stod Jesus flickvän Emma för. När han slutade i wrestlingteamet för hennes skull, då hon var ledsen över att ses som »flickvännen« bland wrestlingkamraterna i stället för »one of the boys«, så röt hon i från – »It's not your job to fix me« – och konstaterade att hon kan ta sina egna strider. Det är sådana ögonblick som gör The Fosters så bra, när den går emot normerna. I det här fallet om att flickor inte kan ta hand om sig själva och hela tiden måste räddas av en snubbe. Uppfriskande!
- Jag undrar hur mycket vi kommer att få se av tjejerna från spin offen Girls United. Jag gillar verkligen dem då de kommer med nya perspektiv och rubbar medelklassigheten i serien lite. Det är härligt att Callie och Daphne är bästisar, men jag hoppas även få återse Cole och de andra under säsongens gång.
- Kerr Smith, som en gång i tiden skrev tv-historia när han som Jack i Dawson's Creek blev den första manliga karaktären att kyssa en annan man på amerikansk tv, spelar Callies riktiga pappa! Och han är numera gråhårig! Den största chocken var dock att han också har en dotter nära Callies ålder och som är en kopia av henne. Skådespelaren Bailee Madison, senast sedd i kassa Trophy Wife, är väldigt lik Maia Mitchell som spelar Callie. Det blir spännande att se vart den här storylinen tar vägen.
- Den absolut största frågan inför säsong 2 är om serien kan fortsätta upprätthålla samma höga nivå. Det som gjorde The Fosters så bra under den första säsongen var inte bara det faktum att den visade upp en mångfald som få andra serier har, utan även att den så nyanserat och berörande lyckades vrida på bekanta ämnen så att de berättades på helt nya sätt. Av döma av säsongsöppnaren så är kvaliteten lika hög som förr. Serien får dock hålla koll så den inte klampar in i såpaland allt för ofta. Seriens styrka ligger i detaljerna och i att hitta precis rätt känslolägen, och behöver därför inte förlita sig på chocker i vartenda avsnitt. Vi som har upptäckt serien är redan förälskade så vi vill bara se karaktärerna fortsätta få välskrivna storylines.
The Fosters sänds på ABC Family i USA.