Det tog visserligen fyra, fem dagar och inte ett dygn, men jag sträcktittade mig också igenom andra säsongen av Orange is the New Black. Precis som jag sträcktittade mig igenom den första. Och det innebar ju att jag fick vänta ett helt år mellan säsongerna. (I och för sig är säsongerna så pass korta att ett avsnitt i veckan fortfarande hade inneburit ungefär nio månaders väntan, men då kanske jag hade hunnit glömma bort mindre av vem som gjort vad.)
Överlag är jag svag för att kunna Pringles-titta mig igenom helst flera säsonger av saker. Jag och miljontals andra, förstås. Men med OITNB blir det speciellt eftersom allt släpps i ett svep, så för att kunna läsa och delta i alla intressanta diskussioner när de fortfarande känns relevanta – och för att kunna hänga på Tumblr utan att gif-spoilas, för den delen – så måste jag i princip se allt i ett svep.
Skönt att det är så få serier som släpps i ett svep, i oftast korta säsonger, och går att plöja på några dagar, eller strössla ut över någon vecka, utan att man känner sig vare sig stressad eller lurad.
Det är svårt att göra rättvisa jämförelser, eftersom tidigare års frosstittande ofta har handlat om serier som är såpass gamla att det inte fanns några nätverk att diskutera dem på, eller i alla fall inte sådana där det inte gick att värja sig för vissa ämnen. När jag tittade på Gilmore Girls kunde jag välja att inte gå in på de tv-forumtrådar som avhandlade just den serien innan jag var ikapp. Om jag skulle få för mig att i efterhand titta på hela Lost så... vet jag ju i och för sig hur den serien slutar, men jag har inte sett alla balla citat och nyckelscener på Tumblr för att jag följer folk som gillar populärkultur.
Men varför är det så speciellt att få titta vidare och vidare och vidare? Vad är grejen med bara-ett-till-knarkandet? Visst, det är ballt att få veta på en gång vad som händer, att för en gångs skull få omedelbar belöning, men det är ju inte automatiskt bättre än att vänta en vecka och bygga upp spänningen. I det här fallet blir det förstås till exempel bra att det inte känns lika jobbigt med ett avsnitt som slösas bort på Piper – men i gengäld blir eventuella brister eller mindre uppskattade saker genast väldigt mycket mer tydliga när de upprepas så tätt inpå varandra. (För OITNB kan jag till exempel meddela att de borde tagit in en bättre språkkonsult för Red, så att de få inströsslade ryska orden inte böjs felaktigt. Piroshki är redan pluralis och behöver inte ett till s på slutet, så en ryska skulle aldrig säga piroshkis. Det är i och för sig bara störande för en väldigt liten och specifik del av tittarskaran.)
Det känns lite som att jag aldrig kommer att hitta en frosstittandets sweet spot. En serie som har gått i flera säsonger är trevligt för då vet man att man kan titta jättelänge på något man gillar – men då får jag offra andra saker som jag också vill se. Annars får jag strössla ut det lite bland det andra, men då är det ju ingen poäng med att ha 80 avsnitt att tugga i sig. (Om det inte handlar om en serie som bara fick en eller två säsonger, men då är det ju också skitsurt att börja gilla den och bli av med den inom loppet av ett par veckor.) Om det är en serie som fortfarande går, så kommer jag till slut ikapp och måste plötsligt vänta som en vanlig dödlig vecka till vecka, när jag vant mig vid att få umgås med figurerna precis när och hur mycket jag vill. Kolhydratserier (TM Caroline Hainer) funkar utmärkt för maratontittande, utan större krav på engagemang, men då kanske jag egentligen hellre vill titta på kvalitet – men den vill man få suga lite på, känna efter och njuta.
Det är nog helt enkelt tur att det fortfarande är så få serier som redan från början släpps allt i ett svep, och att de hittills oftast är korta säsonger. Det går att plöja på några dagar, eller strössla ut över någon vecka, utan att känna sig vare sig stressad eller lurad. I övrigt får man bestämma själv hur man vill fördela gracerna. Om man nu är typen som lägger alldeles för mycket tid på att tänka på sina i-landsproblem.