Så har Sveriges slappaste tv-recensent varit i farten igen.
I tisdagens DN sågade Johan Croneman, apropå Sommarlov med Malin Olsson, svensk barn-tv i största allmänhet. Han brasklappar lite – »jag tror säkert barnen kan uppskatta det« – men spinner sedan en tes om att det »prudentligt pedagogiska har kopplats ifrån, klassats som omodernt, för proggigt, förmodligen« och gissar att ansvariga på SVT numera anser att »dagens barn kräver något betydligt fartigare och gapigare«. Som vanligt skriver han att »det skulle vara intressant att få höra teorin bakom« – och som vanligt känner man att Cronemans egen »teori bakom« enbart bygger på en oresearchad känsla.
Croneman sågar en svensk barntelevision i absolut toppform som han inte verkar ha lyft ett fjärrkontrollsfinger för att undersöka.
Dagens barn-tv på SVT är ju bättre, modigare och mer nyskapande än någonsin: Vi har Superdräkten, med dragshowveteranen Peter Englund som formidabelt programledarfynd; Philofix, som upphöjer barns pysslande till något långt mer kreativt och tvärpedagogiskt än julpysslet från Cronemans 1970-tal med vik-klippta pappersdukar; briljanta uppfinnarserien Mekatronik; Leif Andrées geniala, Kids Emmy-nominerade Labyrint, som gjort många vuxna i min närhet lika besatta som barnen; det poetiskt lekfulla Trickfilm, klassikern Hjärnkontoret med en förunderlig förmåga att förnya sig över säsongerna; det galet älskade och älskat galna Amigo Grande; kärleksfulla djurhyllningen Söndag med Sofia; de varma, smarta, politiskt medvetna och inte minst verklighetsuppsökande magasinsprogrammen som Fredagshäng med Rijal och Lördagkväll med Farzad; och så Rea, Bacillakuten, Hej kompis!, Pysselskogen och ytterligare minst ett dussin vilt spretande, unika och kraftfullt kommunikativa program som gör SVT:s Barnkanalen till den mest vitala av samtliga egenproducerande kanaler i tablån, genomströmmad av en inte sällan anarkistisk lekfullhet, en passionerad pedagogik, ett genuint engagemang och en beundransvärt målinriktad medvetenhet om kulturell mångfald som börjar kännas rent organisk.
Johan Croneman sågar alltså en svensk barntelevision som är i absolut toppform, även som internationellt föredöme, och som han inte verkar ha lyft ett fjärrkontrollsfinger för att undersöka. Det är rätt åt helvete, faktiskt.
Anarkistisk lekfullhet, passionerad pedagogik, genuint engagemang och kulturell mångfald gör Barnkanalen till den mest vitala av samtliga egenproducerande kanaler i tablån.
Och när det gäller Sommarlov med Malin Olsson – ja, hans misstanke stämmer: barn älskar det. Och framför allt älskas Malin Olsson, som han sågar som »en exakt kopia av den programledare hon var i förra årets Hela Sveriges fredag«, men det är förstås precis tvärtom, den floppen var bara ett flyktigt misslyckat försök att kopiera över hennes mångårigt rutinerade känsla för barn-tv till felmallad familjeunderhållning.
»Jag är glad att Kringlan är borta men om Malin Olsson skulle sluta skulle det aldrig mer kunna bli samma sak«, sa min yngsta dotter till mig igår, och tangerade min egen känsla när jag var i samma ålder och blev bedrövad när Beppe Wolgers inte ville göra fler jullovsmorgonprogram.
Men just den där nostalgin är bedräglig. Tittar man exempelvis på Beppes godnattstund i dag så är det mest bara torftigt, rentav idéfattigt, och känslomässigt efemärt. Faktiskt inte i närheten av de bästa barnprogrammen nu.
Regel nummer ett för tv-kritiker är att akta sig som fan för nostalgins lockande mummel.