Pollution!
All around
Sometimes up
Sometimes down
But always – around!
Pollution, are you coming to my town, or am I coming to yours?
We're on different buses, pollution
But we're both using petrol.
Bombs!
Jag kan den fortfarande utantill, Ricks dikt framför spegeln i avsnitt tre av The Young Ones, som levereras med starkt patos och i extrem närbild strax efter att han klämt en saftig finne mot det skitiga glaset. »The People's Poet«, anarkisten Rick, med ett ständigt brinnande Thatcher-hat, i sin tur hatad av alla i det sunkiga kollektivet där han bor eftersom han är ett självupptaget, lättretligt, uppskruvat, skenheligt as med lika delar storhetsvansinne och osäkerhet.
Var det nånstans Mayall verkligen glänste så var det i The New Statesman. Men kanske dags nu för en Bottom-revival?
Rik Mayall spelade honom så briljant, med skelande ögon och självgott flin, och med en spinkig, spretig kropp i spänniga poser. Och, förstås, oförmågan att uttala »r«, ett lika irriterande som underhållande talfel. Adrian Edmonsons uttråkade hårdrockare Vyvyan och Nigel Planers pundiga hippie Neil var tacksamma figurer, men bäst och roligast var alltid Rick, den evige posören, gissningsvis en elak parodi på alla de unga wannabe-socialister Rik Mayall och hans medmanusförfattare Lise Mayer och Ben Elton mött när de läste på Manchester University tillsammans.
The Young Ones visades på BBC i Storbritannien 1982-84 och kom till Sverige 1985 under den fyndiga titeln Hemma värst, om jag minns rätt som del i något »hippt« ungdomsblock på vardagkvällar. Jag blev hooked direkt, spelade in alla avsnitt på vhs och såg dem om och om igen, som man gjorde på den tiden. Det liknade såklart inget som visats i Sverige tidigare, förutom Monty Python kanske. En märklig blandning av sitcom och variety show, med surrealistiska inslag, (medvetet?) kackiga handdockor som dök upp och kommenterade handlingen, absurda sidospår, våldsam slapstick och ständiga metaskämt.
När man ser om serien på senare år det inte samma känsla av genialitet som ramlar ur rutan. Många av skämten är rätt risiga, många manusutflykter leder ingenvart, castingen av den kriminellt charmlöse Christopher Ryan (i rollens som menlöse glidaren Mike) är fortfarande helt obegriplig, och den ständigt uppdykande Alexei Sayles ståupp-bitar är väldigt ofta bara nästan roliga. Men musikinslagen – med storheter som Madness, Motörhead, Dexys Midnight Runners och The Damned – är förstås coola fortfarande. Och Neil, Ade och Rik är konsekvent lysande. Det finns hur mycket Young Ones-guld som helst på YouTube för den som är sugen, till exempel en av mina favoriter, där Vyvyan ändrar Monopolreglerna med bläckpenna så han får spöa upp sitt hatobjekt Rick. »I was bored!«
Jag var aldrig med på uppföljaren Filthy Rich & Catflap och fastnade aldrig riktigt för Bottom, Mayalls och Edmondsons sitcom som senare blev flera utsålda scenshower. Eddie Hitler må vara ett briljant rollnamn men jag diggade aldrig duons skrikigt skatologiska slapstick – kanske pga snobbighet, för vid den tiden, mitten av nittiotalet, skulle »man« ju hellre tycka om smart humor à la Killinggänget, inte två dysfunktionella karlar som skrek på varandra och sket på sig. Kanske dags nu för en Bottom-revival?
Var det nånstans Mayall verkligen glänste så var det i The New Statesman (1987–92), här hemma med namnet Parlamentets svarta får. Mayall spelade Alan B'Stard – ett av komedihistoriens fyndigaste namn? – en ultrakonservativ MP för Tory som är en självisk och sadistisk lögnare och halvpsykopat som inte skyr några medel. Som om Rik från The Young Ones klippt sig, skaffat ett jobb och insett att det fanns mer att vinna genom att bli högervriden och dundra fram i maktens korridorer helt utan empati. Mayall glänste i rollen, och det är en ren njutning i att se honom i ett mer nedtonat sammanhang.
I morse dog Rik Mayall, bara 56 år gammal. Det känns otroligt ledsamt.