Jag är i de allra flesta fall nostalgiallergisk. Jag tycker det är min skyldighet som kritiker.
Men även som nostalgiskeptiker satt jag och njöt framför Bronshjältarna - sommaren vi aldrig glömmer, SVT:s tvådelade dokumentär om den där varma sanslösa sommaren för 20 år sedan då ett svenskt landslag i fotboll faktiskt lyfte sig långt över sin egentliga kapacitet (visst låter det osannolikt?) och tog ett VM-brons. Jag kom på mig själv att tycka väldigt mycket mer om den än jag egentligen kanske borde.
Bronshjältarna är ju ingen särskilt heltäckande eller djupgrävande dokumentär. Jag saknade Roger Ljung, Stefan Schwarz och Jocke Björklund, alla viktiga startspelare under turneringen, i den första delen. Jag skulle gärna ha hört motståndare eller utomstående fotbollsexperter prata om den svenska anfallstridenten med Brolin, Dahlin, Andersson (tänk om SVT lyckats leta upp, säg, en Romario, Salenko eller Ivanov) så här 20 år senare. Magnus Hedman och Teddy Lucic, som gled in på ett bananskal i truppen, var ju med under stora delar av Lagerbäcks senare framgångsperiod och hade kanske kunnat, tillsammans med Henrik Larsson, diskutera vad som gjorde att 94-laget, utöver väldigt gynnsam lottning, nådde nästan hela vägen när senare landslag inte gjorde det. Det hade varit kul att få ett par citat från bänknötare som Micke Nilsson och Magnus Erlingmark – hur såg de på stämningen i truppen? Var deras bild densamma som hos de som spelade och faktiskt blev hjältar?
När det gäller matchreferaten – well, you had me at Arne Hegerfors »ett ett står det på tröjan, ett ett står det i matchen«…
Teamet bakom dokumentären aktade sig också från att peta i de oroshärdar som har beskrivits i rätt många artiklar genom åren: konkurrensen, för att inte säga rivaliteten, mellan stjärnorna Brolin och Dahlin och hanteringen av bollgeniet Anders Limpar som aldrig fick plats i laget. Jag undrar också lite hur en sådan som Jesper Blomqvist, som offrades efter den darriga premiärmatchen mot Kamerun för att göra plats åt Tomas Brolins fria kantroll, känner för turneringen.
Inget fick liksom störa myyyyzet. Men det kan faktiskt få vara okej den här gången.
För myyyzet i Bronshjältarna var ju fantastiskt. Dåtiden berättades till stora delar med hjälp av SVT:s närmast fulländade VM-krönika från just 1994 och med gamla, närmast uråldriga, videokamerasnuttar inifrån truppen som kanske inte var så avancerade, men som kändes väldigt intima och ovanligt öppna nu när så mycket sportjournalistik, särskilt kring de stora lagen och stjärnorna, är toppstyrd. När det gäller matchreferaten – well, you had me at Arne Hegerfors »ett ett står det på tröjan, ett ett står det i matchen«.
Ändå var det scenerna i nutid som verkligen gjorde störst intryck. När delar av laget och förbundskapten Tommy Svensson samlades hos Jonas Thern för att kolla på klipp och snacka lite över en middag var det som att 20-års-firandet fick exakt den inramning som behövdes. Ett slags varm återträffsmentalitet där alla inblandade både kunde distanserat skämta och prata öppet om turneringen, till exempel Thomas Ravellis väldigt ödmjuka och raka resonemang kring hans innan turneringen väldigt ifrågasatta position som förstemålvakt. Om det går att tänka sig en värdig The Expendables, jag vet att det är skitsvårt, är det vad vi fick se.
Lika stort intryck gjorde faktiskt intervjuerna med de som inte var med på Therns veranda. Patrik Anderssons minnen kring den misslyckade premiärmatchen, kritiken och tvivlen som följde, och sättet som Tommy Svensson stöttade sin mittback. Roland Nilssons prat om det hypersolidariska uppoffrande arbete han gjorde för att kunna släppa lös Brolins offensiva kraft - hur självklart det verkade vara då, hur ovanligt det känns i dagens mer individualistiska fotboll. Allra, allra mest en rullstolsbunden tappert kämpande Klas Ingesson (effektivt kombinerat med bilder av hur en yngre, friskare Klabbe kraftfullt trampade förbi hela mittfält i bara två tre kliv) som pratade om hur alla hans lagkamrater från den där månaden i USA för 20 år hörde av sig så fort de fick rada på att han hade cancer. Och, väl medveten om att han med allra största sannolikhet kommer vara först ut, hur de allihopa kommer gå på varandras begravningar.
Det sa så väldigt mycket om det här laget. Det sa så väldigt mycket om fotbollen.