Jag vet inte riktigt vad AMC vill med sin nya dramaserie Halt and Catch Fire. Det första avsnittet av den fiktiva berättelsen om hemdatorns utveckling i början av 1980-talet, som hade USA-premiär i helgen och går på svenska C More i kväll, är tillräckligt intressant för att jag ska vilja fortsätta titta men jag gör det med återhållen entusiasm.
Är det en historieskildring eller en high concept-serie? Efter första avsnittet står det och väger mellan kontorsgrå realism och genrekonventionell eskapism.
Framför allt är det tonen jag inte blir klok på, så här långt. Är ambitionen att göra en dramatiserad, men realistisk, historieskildring av en tid inom amerikansk elektroniktillverkning då de stora jättarna, framförallt IBM, började få konkurrens av små garage-startups med inriktning mot PC-datorer? Eller vill man göra ett slags high concept-serie där ett udda men briljant team sätts ihop av en skrupelfri frifräsare, sitter och löder kretskort mitt i natten, och mot alla odds skapar storverk som förändrar hemdatorbranschen för alltid? Efter första avsnittet står serien och väger lite fram och tillbaka mellan kontorsgrå realism och genrekonventionell eskapism.
Å ena sidan följer vi Gordon Clark, en gång i tiden en begåvad systemarkitekt som inte lyckats uppfylla sina drömmar och nu lever ett anonymt liv som timid programmerare och disträ familjefar. Scenerna med familjen Clark, och i synnerhet Gordons fru Donna, som uppenbart är en minst lika begåvad programmerare som sin man men av hävd hamnat i hans skugga och tagit på sig rollen som den ansvarstagande, uppoffrande makan, är avsnittets stora behållning. Gordons frustration över att inte ha uppnått sin potential spiller över i självömkande bitterhet och vissa alkoholproblem, och hans familj får lida. På jobbet håller han en låg profil.
Eller så är det bara jag som hade hoppats på en annan serie, som hade vågat och velat vara lite mer tråkig. Lite mindre Sneakers, lite mer Computer Chess.
Å andra sidan har vi Joe MacMillan och Cameron Howe, två karaktärer som tycks existera i en helt annan värld än Gordon. Joe är en slätrakad, hänsynslös kostymnisse med ett luddigt förflutet; en emotionellt tom proto-yuppie som kör Porsche, kläcker vilda visioner och går över lik för att genomföra sina idéer. Cameron är ett rebelliskt, kaxigt datorgeni med auktoritetsproblem; en manusförfattares klyschiga fantasi om den coola, smarta, sexiga nördtjejen som är charmigt besvärlig och inte spelar efter reglerna. Lite Lisbeth Salander, lite Tank Girl.
Det blir bitvis en ganska underlig krock när dessa huvudpersoner möts – Joes och Camerons larger-than-life-personligheter känns mer hemma i en actionrulle än i något som åtminstone på pappret vill berätta om ett faktiskt historiskt skeende. Möjligen är det för att första avsnittet måste etablera premissen ordentligt, men manuset känns ofta rejält klumpigt vad gäller just dessa karaktärer, det är fullt av krystad, »hjälpsam« dialog och förutsägbara händelseförlopp. Vilket väl hade varit okej om det inte hade varit för att andra delar av serien känns betydligt mer rotade i en mer lågmäld dramatik.
Eller så är det bara jag som hade hoppats på en annan serie, som hade vågat och velat vara lite mer tråkig. Lite mindre Sneakers, lite mer Computer Chess. Men oavsett åt vilket håll den utvecklas hoppas jag att Halt and Catch Fire hittar sin stil snart. Komponenterna finns där.