Texten innehåller spoilers om Sons of Anarchy säsong 6
Finalavsnittet Sons of Anarchy säsong sex inleds med att Jax i en voiceover läser upp ett brev tillägnat hans »sons«. Vilka söner pratar han egentligen om? Tvetydigheten förstärks ytterligare i den avrundande meningen: »Anything I do is for my sons.«
Att den underliggande kontexten finns där är självklart, men hur medveten är Jax om den? Detta är något jag stört mig på i tidigare avsnitt den här säsongen. Allt detta tjafs om familjen framför allt. Ursäkter, ett platt genomskinligt försvar, för vi vet ju att klubben, SAMCRO, är Jax primära familj. Visserligen inte något nytt för gangsters på film och tv. I jakten på ära och pengar glöms kärleken till den biologiska familjen bort och tappar slutligen, som en konsekvens av den själsliga stympning livsstilen innebär, mening.
Luras vi in i Jax självbedrägeri? Han pratar om sina biologiska söner men de andra sönerna är alltid en skugga bakom.
Men i säsongens sista avsnitt lyckas Jax förena kärleken till båda familjerna. Frågan är bara om priset inte blev för högt? Jag tror knappast jag var den enda som satt och skakade i soffan efter det chockerande slutet. Vi kommer till det.
Säsong sex har haft sina problem, jag skrev om dem här. Jag ska inte sticka under stol med att jag har varit nära att sluta titta. Trovärdigheten tappades och intriger schabblades bort, eller blandades upp med nya. Jimmy Smiths Nero är i ärlighetens namn inte speciellt intressant. Resultatet blev, för mig, frustrerande. Enda anledningen till att jag inte gav upp var väl kanske det faktum att Sons of Anarchy haft liknande problem tidigare. Minns säsong tre, som började som ett stort slappt frågetecken, men efter andra halvan, när de väl kom till Irland, skärpte till sig och återvann både originalitet och spänning. Det fanns en tanke bakom allt.
Liksom den här gången. Den uppåtgående våldsspiralen, där SAMCRO knäppte konkurenter till höger och vänster, kraschade i ett existentiellt kaos. En logisk stringens utan återvändo. Sons of Anarchy är inte roligt längre. Det är mörkt, mörkt och mörkt. En del av mig älskar det, en annan kommer sakna den lättsamhet tidigare säsonger bitvis braverat med. Men realistiskt sett får vi nog det enda möjliga slutet, eller om man ska vara krass: karaktärerna får det slut de förtjänar. Hur säsong sju kommer hantera det här vet jag inte, men att det kommer bli djupt smärtsamt och hårt är nog ingen vild chansning.
Det var många bitar i det trettonde avsnittet som föll på plats. Jag har tidigare saknat försonande drag hos Jax, tecken på ånger bland annat – inte bara för att undvika polisens påtryckningar utan även av etiska skäl. Jag har saknat rollgestalten från de första säsongerna, som inte bara planerade och intrigerade utan även hade en dröm – en dröm jag tycker försummats något på sistone. Men för det första har hans arv och livsstil, som Tara beskrev det i finalen, förstås förändrat honom. För det andra besvaras även mina önskemål av Jax inledande brev. Det berör. Brevet har ingen baktanke. Det går rakt in i hjärtat och vittnar om djup mänsklig insikt, förändring att ta på allvar. Eller – luras vi in i Jax självbedrägeri? Han pratar om sina biologiska söner men de andra sönerna är alltid en skugga bakom. En förändring hos Jax kommer aldrig att kunna ske i tid. Den kommer alltid efteråt, som en ursäkt.
Fram till nu har jag sett krocken mellan Jax och Tara som ofrånkomlig. Jag har gått och väntat på ännu ett blodigt, brutalt, onödigt våldsutbrott. Ytterligare en markering från Jax sida, legitimerad med: »Det var bäst för klubben«. Och visst, våldet blir ohyggligt. Men det är inte Jax som står för det den här gången utan Gemma, hans kära mamma. Ironiskt nog är det en fredlig överenskommelse, Jax ger Tara vårdnaden om barnen, som utlöser reaktionen.
Just då förstår vi att det här kommer gå åt Helvete! Överenskommelsen är nämligen för bra för att vara sann, för fin för att funka i ett mikrokosmos fullt av blod. Dessa självklarheter samt brist på kommunikation leder till att Gemma får intrycket av att Tara gjort en »deal« och konfronterar henne. Det hela slutar med högoktanigt ultravåld där Gemma hugger Tara Manson-style med en gaffel i huvudet. En gaffel i huvudet! Extremt, men det är kanske just vad som krävs för att bränna av en sju-helvetes-sista-säsong. Sutter själv har kommenterat slutet på säsongsfinalen med att han ville ge Jax en rejäl psykisk och känslomässig knuff inför den avslutande sjunde säsongen. Och ja, vad kan man säga. Det kommer kosta i terapiräkningar för alla inblandade. Men jag är definitivt på igen och skäms lite för att jag någonsin tvivlade.
Sons of Anarchy visas på kabelkanalen FX och i Sverige på Kanal 9.