ATP: Franska öppna (Eurosport kl 11)
Franska öppna har haft en minst sagt omvälvande och överraskande första vecka. De tunga banorna kräver sina offer. Som de ska. Ett Franska öppna utan ett par rejäla favoritfall den första veckan är inget riktigt Franska öppna.
På herrsidan är den ojämne outsidern Wawrinka redan utslagen, liksom en halvskadad Kei Nishikori. Samtidigt går (de ännu större) favoriterna som tåget. Rafa Nadal fick lite problem mot unge österrikaren Thiem, men ser precis lika grundslagsnedbrytande och sönderspringande konsekvent ut som han alltid gör i den här turneringen.
De tunga banorna kräver sina offer. Som de ska. Ett Franska öppna utan ett par rejäla favoritfall den första veckan är inget riktigt Franska öppna.
Även Djokovic, Tsonga och Federer har sett starka ut. Ändå tror jag, än så länge i alla fall, mest på spanske eleganten och fjolårsfinalisten David Ferrer som hittills gått fram som en furie och viftat bort motståndarna.
På damsidan har frånfallet varit än mer påtagligt. Med världsettan Serena Williams, världstvåan Li Na och danska Wozniacki alla högst oväntat utslagna känns turneringen vidöppen just nu.
Allsvenskan: Halmstads BK–Kalmar FF (C More Sport kl 16)
Hur mycket kostar en degradering? Ekonomiskt blir tappet så klart ansenligt, men frågan är om det inte kan göra lika mycket eller ännu mer för det rent sportsliga. Åtminstone för en tidigare dominant mindre klubb i en halvstor svensk stad. Som det alltid lika sympatiska Halmstads BK. Humlan som flugit när den inte borde kunna göra det – till SM-guld och ut i Europa. Klubben som fostrat landslagsspelare efter landslagsspelare, men ändå fortsatt att hålla samma låga profil och samma hemvävda värvningsstrategi.
Josep Clotet Ruiz inlånade Real Madrid-satsning 2011 skickade ned klubben i Superettan, men även om HBK studsade tillbaka omedelbart är det inte riktigt som det har varit i bollklubben. Mittfältet har inte fyllts på med genombrottspelare som Ljungberg eller spelgenier som Raskaj eller Djuric. Backlinjen läcker och saknar ledare, en ny Michael Svensson, Peter Larsson eller Tommy Jönsson. Bara det fysiska tunga anfallet med Baldvinson och Boman håller riktigt hygglig allsvensk klass.
Att laget inte är lika starkt som under 90-talet (och det tidiga 00-talet) är en sak, det var ett par rätt unika spelargrupper laget fick fram då, men med HBK:s position just nu rätt cementerad i botten av allsvenskan finns risken att ett lag som så sent som år 2000 vann ligan tappar i status och dragningskraft. Med Hallandskollegorna Falkenbergs FF och Varberg BOIS för första gången i närheten av landskapets (tidigare) dominanter är det inte längre helt självklart att HBK ensamt kan dammsuga närområdet på talanger, det som alltid varit klubbens framgångsrecept. HBK kan vara på väg in i en nedåtgående spiral.
Risken finns att ett möte med Kalmar FF, som under Hasse Eklunds ledning ser mer spännande ut än på många år, accelererar farten.
Träningslandskamp: Holland–Ghana (Viasat Fotboll kl 20:30)
Det finns så väldigt mycket att älska med holländsk fotboll: talangförädlingen, modet att släppa fram unga spelare i alla lägen, den stenhårda tron på en spelidé där alla ska kunna spela anfallsspel och (eventuellt) också kunna försvara, Dirk Kuyt.
Det är svårt med landslaget bara. Det är någonting med arrogansen som skaver för en jantelagsfostrad folkhemssvensk.
Fast inför den här träningsmatchen och det snabbt nalkande världsmästerskapet ska inte ens holländarna kunna vara särskilt arroganta. Louis van Gaal, som sticker till Man United så snart turneringen är över, har byggt stommen i sin VM-trupp på spelare från VM-finalen för fyra år sedan i Sydafrika. Ingen av dem har egentligen gått framåt sedan dess. Huntelaar, van Persie och de Jong kommer från struliga säsonger. Wesley Sneijder, då en av världens bästa spelare, har tagit flera steg bakåt. Vid sidan av veteranerna har van Gaal fyllt på med för all del jättespännande unga spelare, men som spelar i en inhemsk liga som blir allt mindre konkurrenskraftig för varje år som går. Det är svårt att veta var Holland står, allra minst för spelarna själva.
Läget är på sätt och vis liknande för Ghana. För fyra år sedan i Sydafrika var laget en Suarez-hands och en missad Gyan-straff från att bli första afrikanska lag i en VM-semifinal, i år har de ett lag med för all del stora namn, men väldigt många bärande spelare som det finns frågetecken kring.