Innehåller spoilers av The Village. Illustration: Magnus Häglund
Vet ni vad som var så fruktansvärt bra med M Night Shyamalans Signs? Att det var riktiga, hederliga aliens i den. Att allt vi såg verkligen utspelade sig i filmens verklighet. Att det inte var något psykologiskt schmykologiskt.
Å andra sidan är det väl något psykologiskt schmykologiskt med mig som redan halvvägs in i pressvisningen av Neil Jordans The Crying Game en gång i tiden fattade att den bärande kvinnorollen var en transvestit (tänk vad tiden går – att denna »vändning« var Årets Spoiler 1992); och som så fort Bruce Willis levde upp igen efter sin magpumpare i Sjätte sinnet förstod att han i själva verket var död. Det var det som var så fruktansvärt dåligt med den filmen – att det bara fanns en enda twist i hela påsen.
Shyamalan tyckte säkert han var fräck som vågade visa sina kort så öppet, så tidigt – precis som jag en gång lekte »Gömma nyckeln« med mina barn och försökte lura dem genom att placera nyckeln i nyckelhålet. Smart! De hittade den på tre sekunder.
Även Shyamalans The Village, som kritikerhyllades så förtvivlat 2004 och som Kanal 9 visar på vickningstid sent i kväll, prasslar mer än den smakar. Som vanligt avslöjas det, en liten bit in i filmen, att Shyamalan bara är en steril tekniker, en pojkrumsregissör renons på vanlig, hederlig, vuxen komplexitet. Men till skillnad från Unbreakable är The Village också oduglig som pojkrumsrulle, vilket jag strax ska återkomma till.
När The Village kom fanns det en stor, och vid det laget också saftigt urspårad, trend inom de psykologiska schmykologiska filmarketyperna, nämligen multipel-personlighets-thrillern. Från Psycho och fram till den diaboliska John Lithgow-uppvisningen i Raising Cain 1992 var den ett rätt sofistikerat sätt att bli skrämd på.
Men sedan gick det utför, med rullar som Identity (endast ett tiotal minuter av filmen skildrade ett verkligt händelseförlopp, resten var blott en sjuk dröm med John Cusack i huvudrollen som ett slags portalfigur till ytterligare ett gäng multipla personligheter inuti en fet massmördares jönshjärna) och Stephen King-filmatiseringen Secret Window, där superskurken, John Turturros mystiske hickabilly, bara vara ett schizofrent alkis-alter ego.
Enda sättet att överraska med den här typen av film skulle vara att inleda precis så övertydligt som Secret Window gjorde, så att hela biopubliken suckar och gäspar att »åååkej, vi vet vem som är mördaren, det är den multipla personligheten som är mördaren«... för att därefter vända på alltihop i filmens sista tredjedel, se till att få ihop det logiskt och visa att allt faktiskt varit på riktigt. Att varje person man presenterat för publiken – psykologer som blivit skjutna i magen, hicks med runda amish-hattar – existerar.
Gosse, det skulle kittla rygg!
Men i natt får vi nöja oss med The Village. En film full av Secret Window-Turturros i rollerna som multipla personligheter (inte i amishhattar men väl druid-kåpor) inuti huvudet på en kliniskt mindmappande lajvregissör. Det är faktiskt riktigt underhållande, nästan ännu roligare, att se om schabraket.
Det är för all del en bedrift att koka film på en twist, och The Village försöker rentav variera formeln. Här får man reda på hemligheten redan efter halva filmen (och blir skrattretande besviken på att monstren är löjliga tygdockor, som William Hurt viftar runt med för att skrämma kvar sin sekt inne i skogen), men den större överraskningen är att man sedan ska få sig ytterligare en grabbanäve ur twistpåsen mot slutet – när man inser att denna »1800-talshistoria« i själva verket utspelar sig i nutid.
Det värsta med The Village är att den skildrar en sjuk sekt som begår övergrepp på barn genom att tvinga på dem ett liv i total lögn – fast med psykologin hos en studentikos tankelek.
Shyamalan döljer dock trumfkortet dåligt. Flera gånger röjs det i dialogen, tydligast i form av medvetna planteringar av enstaka modernare ord. Shyamalan tyckte säkert han var fräck som vågade visa sina kort så öppet, så tidigt – precis som jag en gång lekte »Gömma nyckeln« med mina barn och försökte lura dem genom att placera nyckeln i nyckelhålet. Smart! De hittade den på tre sekunder.
Men det värsta med The Village är att den skildrar en sjuk sekt som begår övergrepp på barn genom att tvinga på dem ett liv i total lögn – fast med en pusseldeckares ytlighet där »mysteriet« är allt och psykologin en studentikos tankelek.
Disclaimer: Efter The Village har jag bara sett ytterligare en Shyamalan-film, och det var Lady in the Water – som jag, bisarrt nog, tyckte var toppen.