Tidigare i veckan blev TVdags uppringda från redaktionen för ett populärkulturellt radioprogram. Kunde någon av oss möjligen medverka i programmet och prata om de amerikanska tv-bolagens upfront-säsong? Samtalet kom samma dag som sändningen skulle genomföras och TVdags expert pratade inte med någon på radioprogrammets redaktion om vilka serier som skulle avhandlas förrän två minuter innan hen helt plötsligt skulle vara i sändning.
I de bredare mediekanalerna blir allt mer ren uppstudsjournalistik: i bästa fall rapp och rolig, i värsta fall tom och kontext- och historielös.
Inga optimala förutsättningar helt enkelt.
Nu blev inslaget väldigt bra ändå, men det berodde mer på den enskilda Tvdags-medarbetarens allmänna ämneskunskap och språkliga briljans än på radioprogrammets planering och förberedelser.
Populärkulturell journalistik skiljer sig inte från så mycket annan journalistisk bevakning: ju mer tid och förberedelser man lägger ned på den, desto bättre blir den. Det är superenkel, superlogisk matematik.
I stället är tendensen alltför ofta den rakt motsatta, i alla fall i de bredare mediekanalerna. Allt mer blir ren uppstudsjournalistik: i bästa fall rapp och rolig, i värsta fall tom och kontext- och historielös. Fördjupningen, breddningen och problematiseringen får man, i bästa fall, på bloggar, i poddar, i de få papperstidningar med ambitioner och resurser som ännu finns kvar.
Jag vill egentligen inte tänka på alla de här sakerna när jag ser första avsnittet i vårens säsong av Studio PSL, den Per Sinding-Larsen-ledda fortsättningen på det gamla Studio Pop-konceptet med otvungna paneldiskussioner kring populärkultur i allmänhet och musik i synnerhet – eftersom PSL-redaktionen, om någon, borde kunna göra ett både initierat och underhållande program om de här ämnena; eftersom jag tycker så mycket om redaktionen, gillar vad den gör på PSL-bloggen och tänker att den borde kunna göra ett popkulturprogram som inte känns så här:
Ändå är det där man gång på gång hamnar som tittare. Sinding-Larsen är bra på myset, på att skapa stämning, på att skruva till väntade ämnen, men ingen hakar på hans tvärkulturella lätt ironiska resonemang kring en framväxande ny raggarkultur och dess kopplingar till hiphopen. Hans frågor om reklam och artisteri faller till marken utan att någon plockar upp dem. Panelmedlemmen Parisa Amiri snuddar vid något som skulle kunna leda till en diskussion kring artistisk integritet och en ekonomisk verklighet där artister »måste« ta reklamjobb – även om man är Robyn, tydligen – men får varken medhåll eller blir ifrågasatt. Alla pratar förbi varandra, bredvid varandra, över huvudena på varandra.
Utom purunga rapparen Yung Lean, då. Han pratar inte så mycket överhuvudtaget. Hela hans bidrag till alla ämnen är att säga att olika saker är »nice«, vilket är kul de första fyra gångerna, men liksom inte ger så mycket i längden. Jag fattar att Yung Lean inte har full koll på, säg, raggarkulturen, jag är inte ens säker på att jag vill att han ska ha det, men om man tvunget ska ha med honom i programmet får man ta ett par redaktionella beslut kring det. Man förbereder honom på ämnet, ger honom verktyg att säga något om det. Alternativt väljer ett ämne som bättre passar honom. Man slänger inte bara ut honom i vattnet och hoppas att han bottnar eller kan simma.
Nivån höjs först när (den utmärkte) PSL-redaktionsmedlemmen Hasan Ramic i programmets sista tredjedel byter av Yung Lean och faktiskt bidrar med både pedagogisk fördjupning och sansade genomtänkta resonemang kring reggae, manlig gruppdynamik och musikkryssningar på Finlandsbåtar. Då blir det nice. Men det är så dags.
Studio PSL ger mig mest av allt känslan av frustration: över att uppenbart begåvade människor inte får mer sagt. För det behövs ju verkligen ett sådant här program.