Jag var 15 år när Så ska det låta sändes för första gången. Sharon Dyall och Allan Svensson mötte Peter Jöback och Siw Malmkvist. Jag minns hur de tvingade Allan att sjunga Ser du stjärnan i det blå i en sing-off mot Peter Jöback, hur Sharon Dyall wailade i rekordlånga flätor och hur Siwan och Peter körde Främling komplett med koreografi och allt. Jag minns det för att jag spelade in programmet på VHS och såg om det minst 20 gånger. Så bad-ass var jag som tonåring.
I kväll är det säsongspremiär för den 19:e säsongen och när jag tjuvkikar på Kalle Moraeus debut kan jag inte riktigt bestämma mig för om det hänt mycket sedan det där allra första programmet eller om det inte hänt något alls.
Minns ni hur det var i början? Det var Robert Wells lag mot Anders Berglunds lag och Robert Wells vann varje gång eftersom han brydde sig om tävlingsmomentet och inte höll sig i bakgrunden av gästerna som Berglund, det var Peter Harrysson som var varm och fryntlig och hälsade till lilla mamma och det var oliiiidligt spännande (även när det inte var det).
Sedan dess har de bytt ut programledare och pianister och provat lite olika produktionsknep. Det minst lyckade kanske när de började hjälpa artisterna med texter och det syntes i bild att de läste från monitorerna. Men i stort är det nog ändå exakt samma program som jag såg den där gången i januari 1997.
Varför finner jag det då numera helt ointressant?
Ingen skugga ska falla på Kalle Moraeus. Sanningen är att jag inte kunnat uppbåda intresse för programmet på många år. Kalle Moraeus däremot ser ut att ha roligt på riktigt. Och de tävlande gör sitt bästa för att tända till, såhär fyrtiosjunde gången de är med. Det känns bara sönderproducerat på något vis. Studion är för blank och glossig, musikerna för tajta och de frekventa ut-på-golvet-solona för krampaktiga.
Eller så är jag bara inte 15 och kär i Peter Jöback längre.
Så ska det låta sänds på söndagar kl 20 i SVT1, med premiär i kväll.