Sent på söndagskvällen kände jag en stickande röklukt. Jag gick ut i köket, kände på spisplattorna. De var avstängda. Jag blickade ut genom fönstret. Kanske var det någon som grillade på gården nedanför? Jag såg inget annat än några grannar på bänken nedanför, blommande träd och det sista ljuset från solen som höll på att gå ned. Morgonen efter var det svarta rubriker i tidningarna:
»Husby brinner.«
Tydligen hade någon satt eld på min stadsdel medan jag sov. Jag läste om utbrända bilar, krossade skyltfönster, stenkastning mot poliser. Jag läste även vittnesskildringar om lösa hundar, batongslag och hur vedervärdiga ord som »apjävlar« hade ekat mellan husen.
När jag gick till tunnelbanan den morgonen såg jag först inga rykande bilskelett eller glaskross på marken. Jag såg samma nyvakna människor, mina grannar på väg till jobbet, som alla andra vardagsmorgnar. För en sekund tänkte jag att allt hade hänt någon annanstans. Sedan såg jag förstörelsen. Jag såg spillrorna. Senare den kvällen lystes himlen återigen upp av brinnande bilar. Kvällen efter det likaså.
Det var de så kallade Husbyupploppen och jag bodde mitt i oroligheterna utan att märka dem. I alla fall var min bild av händelserna en annan än den som målades upp av media. Medan skyddsvästbeklädda journalister, varav de flesta aldrig hade satt sin fot i Husby tidigare, gömde sig i trappuppgångar och sände live-tv som om det var en krigszon de rapporterade från, stod jag på min balkong och såg och hörde ingenting som levde upp till de svarta krigsrubrikerna. Såklart var det oroligt och allvarligt med förstörelse och bränder, och definitivt något som medierna behövde rapportera om, men skildringen tog i bland surrealistiska proportioner i stundens hetta.
Det intressanta med reportaget, och det som tveklöst kommer att skapa mest debatt, är att polisen återigen lägger en stor skuld för oroligheterna på Megafonen.
Just därför såg jag fram emot kvällens Uppdrag granskning där de ett år efter oroligheterna ville bena i vad som egentligen hände och varför. Redan två minuter in i reportaget upplever jag dock samma skevhet som fanns i mediernas första rapporteringar om oroligheterna. För det som först visas är polisens kamerabilder av förloppet och det är främst de som får komma till tals och därmed sätta tonen för reportaget. Det är inte som att polisen totalt skönmålas i reportaget, men antalet »vanliga« Husbybor som får komma till tals är färre än antalet polisrepresentanter, och de får betydligt mindre utrymme. Det kanske har sina praktiska orsaker, men är ändå olyckligt och gör att det faller bort perspektiv som kunde ha nyanserat berättelsen om händelseförloppet.
På det stora hela är dock Uppdrag gransknings reportage ett hyfsat rakt försök till att skildra vad som egentligen hände och varför. Det talas om segregationen i området, om den stora ungdomsarbetslösheten, om att bara hälften av eleverna i Husbys skolor går ut med fullständiga betyg. Det talas om ungdomskriminalitet och om polisens obefintliga eller misslyckade försök att skapa relationer till de boende i området. Det talas även om det som som anses vara den tändande gnistan till oroligheterna, att en 69-årig man sköts ihjäl av polisen i sin lägenhet. Polisen blev påkomna med att försöka dölja omständigheterna kring skjutningen, och röster – bland annat från ungdomsorganisationen Megafonen – restes i Husby om att utreda polisens agerande.
Det intressanta med reportaget, och det som tveklöst kommer att skapa mest debatt, är att polisen återigen lägger en stor skuld för oroligheterna på Megafonen. De menar att den demonstration som Megafonen höll tre dagar innan oroligheterna, där de krävde en utredning av dödsskjutningen av 69-åringen, på något sätt skulle ha inspirerat ungdomar till stenkastning och bilbrännande. Det bara påstås, utan att några uppgifter presenteras som faktiskt kopplar ihop demonstrationen och oroligheterna. Så enkelt är det alltså för polisen att anklaga utan att presentera bevis och så lätt är det för Uppdrag granskning att sända det utan följdfrågor. Viljan att hitta en tydlig syndabock verkar vara större än den att se och försöka förstå komplexiteten bakom. Till exempel nämns inte det faktum att oroligheterna uppstod under samma tidpunkt som Reva-kontrollerna i innerstaden gjorde att många personer från förorterna kände sig utsatta. Hur spelade det in i det hela? Det tas inte upp.
I stället läggs väldigt mycket fokus på Megafonen. För Husbybor är organisationen sedan länge känd som en viktig rörelse för ungdomar i området. Den grundades 2010 som en reaktion på de sociala orättvisor som ungdomar i Husby upplevde. Det var under en tid då de flesta gick ut skolan utan behörighet till vidarestudier, då familjer fick det allt svårare att få ihop ekonomin och då flera nedläggningar av den lokala samhällsservicen pågick. Megafonen har sedan dess blivit en väletablerad aktör i området som genom organisering, socialt arbete och läxhjälp försöker att hjälpa ungdomar och ge dem en röst i samhället. De försöker med andra ord stärka ungdomar som känner sig utanför och svikna av samhället.
Det är så klart oerhört allvarliga anklagelser från polisen, speciellt då inga inom Megafonen, vad jag vet, har anmälts eller åtalats för delaktighet i oroligheterna.
Under oroligheterna i Husby gjorde Megafonen något ovanligt: de kallade till presskonferens. De krävde sin plats i nyhetsrapporteringen, som fram till dess hade dominerats av polisens version av händelserna, för att uttrycka vad de och andra Husbybor hade för upplevelse av skeendena. De bidrog till att nyansera den dittills ensidiga bilden. Samtidigt gjorde det också att de blev utkrävda på ansvar för sin roll i det hela och att de skulle »ta avstånd från våldet«. Megafonen nekade bestämt till att de var med och bidrog till oroligheter och framhöll att de bara ville ge en förklaring till händelseförloppet. Trots det pekades de ut som på något sätt ansvariga och i Uppdrag gransknings reportage ger polisen dem en ännu större skuld.
För det är ingen vidare nyanserad bild av Megafonen som ges i reportaget. Tvärtom presenteras, vad programmet kallar, »kontroversiella« uppgifter som med all säkerhet kommer att diskuteras flitigt. Programmet har nämligen tagit del av en tidigare »hemligstämplad analys från Rikskriminalpolisens underrättelsesektion« där det står att det finns »viss underrättelseinformation att individer från Megafonen deltagit och uppmanat andra att delta i oroligheterna«. Det är så klart oerhört allvarliga anklagelser, speciellt då inga inom Megafonen, vad jag vet, har anmälts eller åtalats för delaktighet i oroligheterna. Och vad betyder »viss underrättelseinformation« egentligen? Det handlar om diffusa och anonyma källor som i sammanhanget framstår som oseriösa. För varför presenteras sådana allvarliga uppgifter utan följdfrågor och utan stärkande bevis?
Ännu mer intressant är att Uppdrag granskning påstår sig ha visat reportaget för Megafonen för att låta dem berätta sin version och bemöta anklagelserna, men att Megafonen kollektivt har beslutat att inte delta. Detta beslut riskerar så klart att spä på misstankarna mot dem, så varför vill de inte bemöta anklagelserna? Vad tjänar de på det? Om jag ska spekulera tror jag att det är en fråga om lågt förtroende för media i allmänhet. Efter att ha fått mycket, och en hel del orättvis negativ, uppmärksamhet i medierna det senaste året finns det kanske en stor tveksamhet till att ställa upp i sammanhang de inte har kontroll över. Speciellt då de anklagelser de ska bemöta bygger på högst diffusa uppgifter. Men jag vet som sagt inte varför de inte ställer upp och vet heller ingenting om deras eventuella inblandning i oroligheterna. Jag kan bara konstatera att det hade behövts någon som bemötte polisens version i reportaget.
Polisen var även tongivande i den initiala medieskildringen av oroligheterna för ett år sedan. En genomgång av kvällspressens rapportering från den veckan i maj visar till exempel att polisen och andra myndigheter stod för en majoritet av källorna i rapporteringen och att Husbybor fick komma till tals i betydligt mindre utsträckning. Det är i linje med resultat från tidigare forskning om hur »invandrarförorter« skildras i media; att det oftast är representanter för det svenska samhället, rektorer, polis, lärare, experter och journalister, som får komma till tals och därmed också får definiera problemet, och inte invånarna själva som bor i området. Det finns dock undantag där Husbyborna faktiskt får komma till tals, som i den viktiga nyutgivna rapporten Bilen brinner... men problemen är kvar, där ett 30-tal personer ostört får ge sin syn på händelserna.
Jag känner till journalister som skickades till Husby av sina redaktörer iklädda skyddsvästar som om det var ett krig de gick in i. För mig som bodde mitt i denna »krigszon« kändes det bara världsfrånvänt.
Med den dokumenterat skeva medierapporteringen som bakgrund är det synd att Uppdrag gransknings reportage inte fördjupar sig i just medias roll i oroligheterna. Det tas upp kort när det konstateras att kritik riktades mot att media eldade på skeendet genom hur de rapporterade. Jag var en av de kritikerna då jag som Husbybo inte kände igen mig i den överdrivna bild som förmedlades. Kvällstidningarna sände webb-tv live nästan dygnet runt för att de förväntade sig, och på något sätt ville ha, bilder på upplopp. Och de fick som de ville. Jag känner även till journalister som skickades till Husby av sina redaktörer iklädda skyddsvästar som om det var ett krig de gick in i. För mig som bodde mitt i denna »krigszon« kändes det bara världsfrånvänt. Säkerhet är viktigt, javisst, men för det krävs kunskap.
Av de hundratals journalister som plötsligt tryckte i trappuppgångar hade de allra flesta troligtvis aldrig satt sin fot i Husby tidigare. När kunskapen och förståelsen är så liten kring tillvaron i så kallade invandrarförorter blir konsekvensen väldigt stereotyp rapportering. Forskning har gång på gång visat att när väl media skildrar så kallade invandrarförorter så är det på väldigt stereotypa sätt som »problemområden«. Om medier fanns på plats mer regelbundet skulle de ha en större kunskap om området, ha ett mer utbrett nätverk bland de boende och därmed ha en större förståelse när något händer. Då skulle de inte behöva förlita sig enbart på polisen eller andra myndigheters uppgifter.
Det här är dock ingen ny kritik. Liknande kritik har riktats mot medier i decennier. Konsekvensen blir att medierna på grund av sin okunskap bidrar till en stereotyp skildring av »invandrarförorter« och »invandrare« och i förlängningen skapar ett »vi och dom«. Att ingen större förändring har skett under åren kan förklaras med att det dels finns allt för lite ekonomiska och tidsmässiga resurser till att göra vettig lokaljournalistik, men också att media generellt har en olycklig medelklassfixering som gör att vissa människors liv och tillvaro tenderar att skildras, och inte andras.
När oroligheterna pågick i Husby var jag aldrig rädd för eldflammorna eller de kastade stenarna. Jag var rädd för att vi inte skulle förstå vad de representerar.
Givetvis handlar det också om en medielogik som föredrar dramatik framför nyansering. Det gjorde att det inte rapporterades lika mycket om att det var Husbyborna, och inte polisen, som var de som fick ett ordentligt stopp på oroligheterna genom att gå ut på gatorna för att umgås med varandra. Det grillades korv och sattes upp plakat med texten »Lämna en sten, ta en korv«. När de som bidrog till oroligheterna såg sina grannar, föräldrar och syskon stå ute på gatorna och umgås var det inte längre lika lockande att fortsätta kasta sten och elda upp bilar. Det är den bilden av Husby som jag känner igen. Samhörigheten och gemenskapen. Det är också den som ger mig hopp om att trots alla svårigheter Husbyborna möter så kan de finna styrka i varandra. Det må vara fint och vackert, men det är uppenbart att det krävs stora samhällsförändringar för att förhindra att nya oroligheter uppstår.
När oroligheterna pågick i Husby var jag aldrig rädd för eldflammorna eller de kastade stenarna. Jag var rädd för att vi inte skulle förstå vad de representerar. Att det handlar om all den frustration, rädsla och uppgivenhet som många känner av att bo på en plats som de upplever ständigt nedrustas, ignoreras och glöms bort. Jag hoppades att fler skulle visa intresse för Husby även när det inte brinner där och att fler skulle ta sig tid att lyssna på och ta Husbybornas erfarenheter och problembeskrivningar på större allvar. Ett år senare bor jag själv inte kvar i Husby, men av vad jag har sett och hört har inte några större förbättringar skett. Och tyvärr tror jag att debatten efter Uppdrag gransknings reportage kommer att handla mer om vissa aktörers agerande, än om orsakerna till oroligheterna och vad vi som samhälle kan göra för att förhindra att de uppstår igen.