Under 2009 tillbringade jag tre intensiva dagar – tre surrealistiska, skrämmande, fascinerande dagar – i sällskap med H.R. Giger, och fick en fantastisk inblick i hans konst. Att höra om hans bortgång gör jag mig så fundamentalt ledsen, inte minst när jag minns hur han med sorg i hjärtat berättade för mig att han inte längre förmådde drömma om att flyga genom sina inspirationsvärldar på samma sätt som han gjorde när han var yngre.
Det var en charmig, blyg och samtidigt självsäker man jag mötte, upptagen av sorgen över den långsamma förlusten av de surrealistiska världar han en gång brukade drömma om.
Gigers bio-mechanoid-konst hade skrämt mig från vettet när jag var barn, förtrollat mig i ungdomen, fångat och gripit mig som vuxen. Men han hade rykte om sig att ogilla journalister och intervjuer, och jag fick inte grönt ljus att besöka honom förrän i allra sista stund. Bokstavligen alltså, jag satt alltjämt i samtal med hans agent bara timmar innan mitt flyg skulle avgå. Närmast skräckslagen väntade jag sedan utanför museet i Frankfurt som ställde ut hans verk, och försökte lugna ner mig inför mötet, vara så professionell som möjligt. Jag föreställde mig de värsta tänkbara scenarierna och hur jag skulle reagera om han verkligen var så svår som ryktet hävdade. Plötsligt ringde telefonen och Gigers assistent spottade ur sig:
»Giger är här. Han vill gå igenom utställningen. Nu!«
Jag lyckades trycka undan den hotande panikattacken, tog mina grejer och stålsatte mig inför ett skräckmöte. I stället togs jag emot med öppna armar. H.R. Giger var motsatsen till allt jag hade hört – charmig, blyg och samtidigt självsäker, upptagen av sorgen över den långsamma förlusten av de surrealistiska världar han en gång brukade drömma om. En snäll man som tålmodigt besvarade mitt outsinliga förråd av frågor under en lång, inre resa genom dessa bisarra världar – i form av hans livsberättelse. Vi diskuterade konst, film, H.P. Lovecraft, ohälsa och vår gemensamma passion för katter och dödskallar, och vid ett tillfälle hjälpte jag honom att rensa hans fontän, på bakgården till hans hus i Zürich, från ruttnande löv.
Det var ett möte olikt alla andra jag upplevt och jag kommer förstås aldrig att glömma det. En höjdpunkt i mitt liv. För mig var det mer ett möte med en sann konstnär än med skaparen av ett känt rymdfilmmonster; Alien är en liten luftstation svävande över en lång, fascinerande livslinje, en liten detalj i världarna Giger färdades genom under sina nattliga flygningar.
Jag hoppas verkligen att han nu åter får flyga genom dessa världar, världar som han så längtade efter att få återuppleva.
Jag tänker på hans hustru och nära vänner i denna sorgens stund.
Vila i frid, H.R. Giger.