Då – förbisedd, bortglömd och inskyfflad i ett hörn av missnöje och raserade förväntningar.
I dag – bara bortglömd.
Det är en stor skam. Somewhere förtjänar bättre. Ta bara den fenomenala inledningen, med referenser till Vincent Gallos The Brown Bunny, där Stephen Dorff kör sin svarta Ferrari runt en beskuren autodrome, varv efter varv tills att han slutligen bromsar in framför den statiska kameran, stänger av motorn som fortsätter att knäppa, och kliver ur bilen på det signifikativa Stephen Dorff-viset (så som han gick i bland annat S.F.W. från 1994). Sedan följer förtexterna till Sophia Coppolas husband Phoenix och man är fast. Eller jag är det i alla fall. Fast i det monotona vakuum som Somewhere innebär.
Snarlik Lost in Translation men mer avskalat och med en extra dimension av ångest och livskrisande.
Återigen utforskar Sophia Coppola minoritetsproblem som kändistristess och hur man på värsta/bästa möjliga sätt hanterar lyxig ledighet om man inte behöver tänka på pengar och annat tjafs. Snarlikt Lost in Translation, alltså, men mer avskalat och med en extra dimension av ångest och livskrisande. Om Murray kändes uppgiven i Lost in Translation påminner skådisen Johnny Marco (Dorff) mer om valfri karaktär från The Walking Dead, valfri zombiekaraktär det vill säga.
Han åker taxi, får gammelmanssminkning, röker cigg på balkongen till tonerna av folk som har det trevligt, får massage, dricker drinkar. Repeat. Allt är nästan parodiskt tråkigt, på ett sätt som får de små, små detaljerna att sticka ut och bli roliga. Den bisarra massagescenen till exempel.
Så här rullar det på tills hans ex-fru drabbas av något slags Hollywood-sammanbrott och han får ta hand om deras elvaåriga dotter Cleo (Elle Fanning). Här vänder Somewhere, men väldigt långsamt.
Marco och Cleo spelar Guitar Hero, pingis, åker bil. Nonsens, kanske, men under ytan händer det mycket. Visst, det är subtilt och kanske inte helt självklart förrän slutet, som är lika vackert varje gång man ser det. Men en förbannat fin liten historia om förändring och kärlek är det trots allt. Sophia Coppolas näst bästa film.