Sean Penn är en av Hollywoods giganter, som skådespelare, omutbar humanist. Whatever. Han har pondus, älskar djur och hatar paparazzis (eller är det en fördom?). Saken är den att jag har inga problem med något av ovanstående så länge regissören Sean Penn fortsätter att göra bra filmer, så länge han fortsätter att vältra sig i filantropisk cinematik och leverera själsligt, bitterljuva lyckopiller som Indian Runner, Löftet och, hans senaste, Into the Wild – om en frihet bortom finanser och förlorade människor. Måhända en något naiv film, där tanken om naturen förringar dess faktiska grymhet – som Herzog hävdar i Grizzly Man – men likväl en trovärdig och ärlig upplevelse som egentligen borde vara obligatorisk tittning för ungdomar i övre tonåren landet runt.
Into the Wild är en befriande enkel film om individens interagerande med vildmarken och samhället och kamp för att komma till insikt om sin funktion, sitt syfte.
Emile Hirsch, i sin bästa roll hittills, spelar Chris som överger sitt bekväma liv för det okända och ger sig ut på luffen till tonerna av Eddie Vedders skeva ukuleleplinkande. Och det hela funkar som en föryngrande kroppssalva för insidan.
Into the Wild är en befriande enkel film om individens interagerande med vildmarken och samhället och hur hon kämpar för att komma till insikt om sin funktion, sitt syfte. En film om att finna frid. Påminner lite om 1970-talets hippieflum i exempelvis Easy Rider eller The Trip, men även om sentida filmer som Wes Anderssons Darjeeling Limited. Into the Wild är Kerouacs On the Road, som jag skulle vilja se den; poetisk, politisk och aningen trädkramaraktig.
Into the Wild finns på Netflix.