Innehåller milda spoilers för Louie, säsong 4, avsnitt 1, Back, och 2, Model.
Fjärde säsongen av Louis CK:s komedi/drama/lite-vad-han-vill-serie Louie drog i gång med ett dubbelavsnitt på FX i måndags kväll. Faktum är att hela säsongen kommer att visas på så vis, två avsnitt varje måndag i sju veckor. Det säger lite om CK:s ställning (och relation med FX) att han inte bara kan ta ledigt från serien i över ett år och komma tillbaka lite när han känner för det, utan också att det inte är några problem att sända den på ett oortodoxt sätt. Antalet avsnitt verkar också ha varit upp till CK själv. Han bestämde sig för 14.
Det bästa med serien är hur fritt CK förhåller sig gentemot dess form, hur ambitiöst filmiskt han arbetar när han låter berättandet ta alla möjliga uttryck utan att det blir poserande och splittrat.
CK har annonserat att sex avsnitt av fjärde säsongen, nummer 4–9, kommer att hänga ihop på ett sätt som resten inte gör, antagligen som en lång story i stil med de tre Letterman-avsnitten under tredje säsongen. Det ser jag verkligen fram emot – bland det bästa med serien är hur fritt CK förhåller sig gentemot dess form, hur ambitiöst filmiskt han arbetar när han låter berättandet ta alla möjliga uttryck utan att det blir poserande och splittrat.
De två premiäravsnitten kändes bekanta på ett ganska trevligt sätt, som att man välkomnades tillbaka till Louies värld, där saker och ting i princip är sig lika. Bägge avsnitten var solida och underhållande, och innehöll flera av de ingredienser som blivit pålitlig stapelvara i Louie (och som jag är förtjust i): plötslig surrealism (här med ett gäng högljudda sopgubbar), vardagsliv med döttrarna, rått snack med komikerkompisar runt pokerbordet, misslyckade kontaktförsök med tjejer, absurd antikommunikation med auktoritet (här en läkare, underbart spelat av legendariska surkarten Charles Grodin), förminskande möte med mer framgångsrik kollega (i det här fallet Jerry Seinfeld). Och inte minst en kort, ljuvlig diss-scen med Todd Barry (som delvis kändes som en homage till det här klassiska klippet).
Jag inser nu när jag tänker på avsnitten att en möjligen oväntad konsekvens av att dubbelköra dem är att de liksom glider ihop lite. Inte hela världen, men när jag tänker efter var ju första avsnittet det som mest bestod av från varandra skilda vinjetter, små scener som nästan kunnat passa in i vilket avsnitt som helst. Det andra avsnittet hade en mer sammanhängande handling som fick mer utrymme att utvecklas och andas. Vi får se hur denna dubbelsändning påverkar tittandet framöver.
Annars var det slutscenen i andra avsnittet som fastnade mest hos mig. (Lite större spoilervarning här.) När Louie, efter en tumultartad dag fylld av motgångar, framgångar, missförstånd och förnedringar, till slut, bandagerad och dragen i smutsen, får lite mänsklig kontakt med den servitris som tidigare hårt nobbat honom och sedan råflabbat åt hans olycka, och hans blåslagna ansikte lyser upp en smula under alla plåster och blodiga förband där han sitter som en fåntratt i ett bås på klubben, då gestaltar CK sig själv som jovialisk förlorare på ett fullständigt vinnande sätt.
Louie går på amerikanska FX.