Det är ett par omgångar kvar av de flesta europeiska fotbollsligorna och för klubbarna som inte längre är inblandade i akut topp- eller bottenstrid är det här en tid för sammanfattande och utvärdering – vad har funkat och inte? Vilka förändringar behöver göras till att nästa säsong drar i gång igen i höst för att resultatet ska bli bättre? Ska tränare eller spelare bytas ut? Ska man byta ut hela upplägget?
Samma resonemang och frågeställningar går givetvis att applicera på programmen som varje vecka ska sammanfatta olika delar av fotbollen. De där magasinsprogrammen i skarven mellan ny och gammal vecka, med Fotbollskanalen Europa på den sena söndagskvällen och SvenskaFans Euro Talk någonstans runt lunch på måndag, som jag följer varje vecka eftersom jag, hur mycket jag än skulle vilja det, inte hinner se allt. Hur har säsongerna sett ut för de olika svenska magasinsprogrammen egentligen?
Fotbollskanalen Europa (TV4)
Upplägg: Genomgång av Europas fem största ligor – engelska Premier League, spanska La Liga, italienska Serie A, tyska Bundesliga och franska Ligue 1. Större fokus på en eller ett par, tre matcher i varje liga, som kommenteras och diskuteras av programledare och en återkommande panel i studion. Resten av matcherna presenteras i större svep. Till detta finns lite typiska TV4-sporten inslag för att det inte ska bli för seriöst: skööööna klipp och skööööönt tugg.
Styrkor: Rättigheterna inte minst. Fotbollskanalen Europa får i och för sig inte visa klipp från Premier League, men kan erbjuda det bästa från alla de övriga ligorna. Produktionen är – även om grafiken är hiskligt ful – genomgående proffsig och snygg. Samkörd panel som är bekväma med varandra och gör jobbet.
Svagheter: Programtiden är, med tanke på mängden innehåll, i kortaste laget, vilket gör att Fotbollskanalen Europa ofta, som så mycket annat på den här kanalen, bara skrapar lite på den glättiga ytan. Den ironiska distanserade tonen som ibland tar över är också problematisk. Gud ska veta att det finns saker att driva med i den här moderna fotbollen som tar sig på (alldeles för) stort allvar ibland, men när det festliga blir norm, blir det centrala, blir känslan att den redan korta programtiden förkortas ytterligare. Det tar tid från analysen, från berättelserna, från diskussionerna.
Utropstecken: 1) Johanna Garås sansade, initierade och pedagogiska rapporter från La Liga. Utstrålar ett avslappnat lugn.
2) En nedtonad Jesper Hussfelt. Jag har emellanåt problem med Hussfelt som matchkommentator, men det går inte att ifrågasätta hans passion för och kunskap om Serie A. Den återhållsamma tonen han har som expert här är klart att föredra. Han har dessutom visat sig göra ett alldeles utmärkt jobb när han hoppat in som programledare när Patrick Ekwall varit frånvarande.
3) »Fergie time«. Programmet med extramaterial på Fotbollskanalens hemsida är ofta bättre än det ordinarie programmet. Inte lika formatstyrt, nördigare och med mer flödande diskussioner. Det hade gärna fått vara längre.
Frågetecken: 1) Jag håller Simon Bank som ett av det här landet tre främsta stilister alla kategorier, Han har ett knivskarpt intellekt, enorm kunskap, utsökt språkkänsla, stort hjärta och väldigt smart humor. Men det är vid tangentbordet det. Det korta snabba tv-formatet i Fotbollskanalen Europa passar Banks långa intrikata resonemang och taktiska briljans ganska dåligt. Han säger fortfarande de överlägset bästa sakerna och gör de vassaste analyserna – och kanske ska man inte kräva mer – men Bank får inte den plats han förtjänar och behöver i Fotbollskanalen Europa.
2) Problemet med Patrick Ekwall är snarare det motsatta: han tar mer plats än han borde. Ekwall har sina stunder – han är bra nere vid bänken under handbollsmästerskap till exempel – men ibland får jag känslan av att det han gillar allra mest i Fotbollskanalen Europa är En ding, ding, ding värld-klippen på tossiga amatörer från österrikiska tredjeligan som gör misslyckade frisparksvarianter. När han får vara den svenska fotbollsjournalistikens svar på America’s Funniest Home Videos Tom Bergeron, en skrockande snubbe som mest vill visa lite roliga klipp där folk drattar på arslet.
3) Jag gillar Olof Lundh som nyhetsjagande reporterräv och som orädd sanningssägare när det gäller fotbollsförbund och klubbledningar, men han är bättre utanför linjerna än på att förklara det som händer innanför dem, bättre på att granska ekonomi än taktik. Dessutom är han vassare (och argare) på svensk fotboll än internationell.
Det skulle behöva göras till nästa säsong: Ge Lundh ett eget program, ett Uppdrag gransking för sport, och låt Bank ta över hans sysslor i Fotbollskanalen Europa, så löser man två problem på en gång.
Euro Talk (svenskafans.com)
Upplägg: Liknande det som i Fotbollskanalen Europa, med programledare och panel som diskuterar fotbollshelgens största händelser. Dock är variationen större: panelen byts ut från gång till gång och innehållet styrs av panelens utformning. Finns det personer med specialintresse, säg Newcastle eller italiensk supporterkultur, formas programmet efter det. Rent generellt finn s också ett större fokus på supportrar än i Euro Talk.
Styrkor: Flexibiliteten. Den varierade panelsammansättningen (där väldigt etablerade kommentatorer, reportrar och experter blandas med mer okända) och den generösa programtiden (programmet är ytterst sällan under en timme, ofta kan det bli både en och en halv och två timmar) gör att man hinner både referera, diskutera och problematisera.
Svagheter: Euro Talk dras med många av sportjournalistikens allmänna problem – de helmanliga, ibland lite grabbiga expertsofforna till exempel – men har också en del som är specifika just för det här programmet. I och med att experterna byts ut mellan varje gång blir programmet väldigt beroende av att den ibland helt färska panelen (även om väldigt många gäster är återkommande) snabbt finner samspelet och vågar ta plats.
Ett givet minus är så klart också att man saknar rättigheter för rörliga bilder från matcherna, alla diskussioner från specifika matchsituationer utgår från panelens (och tittarnas) minnesbilder från helgen. På sätt och vis kompletterar Fotbollskanalen Europa och Euro Talk varandra: det förstnämnda programmet ger bilderna och nyheterna, det sistnämnda fördjupningen.
Utropstecken: 1) Erik Niva. Viasat har i och för sig funnit en fungerande roll för honom i kanalens sändningar från Premier League, men det är som i Euro Talk (eller så klart ännu hellre: i reportageform i Aftonbladet) man vill ha honom: som kontextualiserande gåshudsframkallande berättare.
2) Specialgäster. Den öppna panelstrukturen gör att programmet ibland kan ha utomstående storheter som Erik Hamrén, Albin Ekdal eller Jonas Eriksson i soffan. Något som ger ytterligare perspektiv och fördjupning.
3) Den avslappnade inramningen. Det har av förklarliga skäl varit mer lössläppt i den vardagsrumslika Euro Talk-studion än TV4:s hyperdesignade, lite stela studio. Inte bara vinnarkultur sätter sig i väggarna – det gör stämning också.
Frågetecken: 1) Svajandet i form. Den ständigt utbytta panelen som är programmets styrka blir ibland också dess svaghet. När panelen är rätt sammansatt blir resultatet fantastiskt, när den inte är det kan det bli som en nyss hopplockad backlinje: linjer dras fel, samspelet klickar inte och passningarna går tio meter över eller bakom medspelarna.
2) Rädslan för tjejbaciller.
3) Osäkerheten. Ibland märker man skillnaden mellan ett program producerat av en gigantisk tv-kanal och ett som görs av en entusiastsajt (även om den är stor). Man vet liksom aldrig med Euro Talk. Starttiden kan variera, någon kan bli försenad, ibland – som i går – kan program helt ställas in.
Det skulle behöva göras inför nästa säsong: I en perfekt värld skulle Euro Talk få loss bildrättigheter och kunna visa detaljerna det pratas så initierat om. Då skulle å andra sidan programmet förmodligen bli sju timmar långt.